Aftonbladet – 11 oktober 1852, sida 2

Nathanael återtog med vekare stämma: Det går tvenne tankar i spåren af hvarje brott; den ena heter kämnd, den andra försoning. De hafva sin röst i hvarje menniskohjerta. Låtom oss lyssna till den sednares! Denna qvinna, som i lifvet offrat er allt, må hon i döden få offra er något! De skulle utgöra en ringa del af hennes arf, dessa sextiotusende riksdaler, med hvilka hennes hämd på er skulle beredas, Hvad skulle hon väl nu med dem och — hämnden?::;. Ack! med de jordiska känslorna går äfven hämnden ned det tysta. Låt denna lilla summa för alltid vara afgjord er emellan, ty det finnes ingen som någonsin skall erkänna sina anspråk till densamma. Den har aldrig — jag svär det vid allt heligt! — varit ämnad till er: ruin, men till — hämnd! — Fräga icke mera! Ni ir slagen, min baron! Ändamålet är vunnet! Vinn den lycka, ni med penningar kan vinna, och var öfvertygad att detta bjerta, som idit så mycket för er, i döden ingenting skall sfundas er I Med hvilka rättigheter vågar ni föra detta al till mig?) Med dem af en broder till henne — och han visade på den döda — och en son till Josua. å Barmhbertige hiromel! Allt blir nu ljust! — — Ni vill förkrossa mig djupare än med den nredrigaste bämnd, de bittraste anklagelser hy : ; Anklagelser — -—-Hvad verka väl de,:om de icke komma ån det egna bjertat? Jag lemnar er åt dwre dom, dess hämnd!s