Aftonbladet – 11 oktober 1852, sida 2

Baronen kände sig slagen. Han försjönk, som det syntes, i en smärtsam kamp med sina egna känslor. Då han återkom derur sade han: Jag har möjligen felat, om man så vill; och det smärtar mig i detta ögonblick ganska djupt att jag varit en orsak till så mycket lidande. Men, å er sida, var rättvis! Kunde jag väl förutse denna sorgliga utgång, hvilken — jag svär det vid min heder! — jag dyrt skulle vilja återköpa? Mitt fel var förlåtligt; det händer alla dagar... Er syster var en flicka, obetydlig i hvarje annat afseende än -skönhetens; hennes rykte sträckte sig ej utom qvarteret, och hennes namn. skulle aldrig föras på verldens tunga; ingen familjeära-blef genom henne fläckad. Hon kände den skillnad, som ödet lagt mellan mig och henne. Skulle icke också hon hafva förstått att älska och — glömma? Sitt brott och sin vanära? ,Låtom oss tala sansadt och opartiskt! — Hade det icke varit klokare att taga saken helt enkelt? Med hennes skönhet och förmögenhet skulle tusende af hennes likar hafva satt sin lycka i, att för priset af hennes hand bringa en liten förseelse i glömska. Och sedan? — — Hvem talar i massan i dag om det lilla äfventyr fru As eller B. möjligen . Och bjertat har-ingenting att invända? En förkrossad fader kan berökna-återställandet af sitt förnedrade barns, heder som en aftär? Ni är behäftad med fördomar, ganska vackra, ganska aktningsvärda, jag medger!