Aftonbladet – 7 oktober 1852, sida 2

dela vi följande om de i Bellmans skrifter förekommande personligheter: pHuruvida han umgicks med de personer, som på hans taflor uppträda och handla, eller blott aktgai på deras umgänge sinsemellan? är en lättbesvarlig fråga. Att han lefde med och ibland dem säsom en stallbroderlig jemlike, är en ej mindre grundlös inbillning, än att de voro diktade väsenden, som skapades blott och bart af hans fantasi. Hvad detta sista beträffar, så hatva de tvertom alla förefunnits i den verklighet, ur hvilken han upplyftade dem till en komiskt idealiserad tillvaro. Af dessa dymedelst odödligvordna personligheter, bland hvilka ock mängen är på homeriskt vis begäfvad med nägot stående eller esomoftast ätervändande epitet, lefde somliga i hans ungdomsär, andra samtidigt med hans mannaälder, och nägra längre än ban. Om en del af dem är den historiska existensen urkundligt bevislig, ur kyrkoböcker, riddarhusstamtaflor, tidningar och andra källor. Det kan sälunda t. ex. ädagaläggas, att den, bvars ramn han lånade till skylt för samlingen ai sina sängdikter, Johan Fredman, namnkunnig urma; kare utan ur, verkstad och förlag, vid femtifyra års älder dog af bröstfeber den 9 Maj 1767, och begrofs på S:t Olofs (nu Adolf Fredriks) kyrkogärd; att bacchus-kommendören von Bergo, ,afskedad bankobokhällare, var född den 23 Augusti 1712, död barn: lös den 17 April 1774, och begrafven i Catharina; att Joseph Israelson, stor latinsk poet som dog i distraktion, var en försupen Upsala-student, efter hvil. ken ännu finnas en historisk disputation 1) oeh ät skilliga latinska qväden (hvaribland en elegi vid erkebiskopen J. Benzelii död 1747); att Joschim Wetz, Instantie-trampare och bröllopspoet, hvars bjerna värkte i hans bufvudskäl utan att nägon märkte hans tankepräl,, var en rimmare, som nämnes på ett par ställen i de första ärgängarne af Kellgrens Stock bolms Post; att Trundman, erdens-klockare i riddare. kapitlet af de två förgyllda svinen, var en gammal aktör, som — enligt Stockholms-Posten — ännu 179( uppträdde i ett teaterstycke, der han hade spelat re: dan 1747 2). Troligtvis kunna dylika uppgifter framletas äfven om korporal Mollberg, skoflickaren, som ifrän ryttare utan häst och sehabrak blef omsider dansmästare; om stadsvirtuosen på flera instrumenter, fader Berg; om grälmakar Löfberg; om fader Movitz, konstapelp, som gjort sig ryktbar genom en koncert pä Tre Byttor och hade komponerat musiken till Serlachii Värblomma 3), samt dessutom var känd äfven säsom målare, genom Bexgströmskans porträtt på Liljans krog i Tborshälla 4); — korteligen, om ätminstone de flesta af detta sällskap. Härmed öf. verensstämma muntliga underrättelser af personer som dels af Bellman sjelf gjorts uppmärksamma pä dessa varelser, när de på gatan eller annorstädes kommo i sigte, dels ock uppspanat dem på egen hand. drifna af en genom hans mälningar föranledd nyfi kenhet. Den, som af de Fredmanska broderbjeltarne längst qvarlefde, säges varit Bredström: denne pas sagerare, som ej oftare säg dagsljuset än genom bu teljbottnen, uppnådde säledes ändock en betydlig äl der, och skall för blott fyrtio är sedan ännu hafv: bott i en stuga på Djurgärden. 1) Under presidium af O. Celsius den yngre. Be rättelser om denne Israelson gingo ännu på 1780 talet i svang bland studenterne i Upsala; särdele bland östgötarne, till hvilkas samfund han hört. 2) Svenska Siare och Skalder, del. IV, sid. 319 3) Om denne rimmare och hans Värblomma, st Hammarskölds verk (2:a uppl.) sid. 176, 177. Jh Svenska Siare och Skalder, del. II, sid. 245. 4) Valda Skrifter, del. III, sid. 130. Säsom må lare af detta sitt mästerstycke framställes han för öfrigt ej blott här, i Fredmans-episteln MM 3t (Storm och böljor tystna ren); äfven i den til Sergel dedicerade J4 74 arbetar han på samme porträtt; och det, som han mälar i J4 66, är tro ligen ej nägot annat.