Aftonbladet – 7 oktober 1852, sida 1

-— kejsardömet; Frankrike, det är det konstitutionela kejsardömet; Frankrike, det är kejsardömet, som för andra gången bekräftas af nationens kallelse och som hämnas oförrätterna från 1815; Frankrike, det är kejsardömet med kungligheten till bundsförvandt, det är kejsaren och konungen. Vi medgifva att bland så många stridiga uppenbarelser af den allmänna opinionen synes det svårt att uttala en bestärad mening. Vi vilja väl ejrtala illa om vårt land, men då nan läser dess historia, synnerligen för de sista 60 åren, finner man att ingen nation är så fort färdig som vår att aflögga trohetsed åt en ny framtid. Denna nation har tid efter annan, med den största hängifvenhet omfattat än den ena än den andra lösningen på dess politiska kriser, och hon har med icke mindre häftighet återkommit från sina villfarelser vid dessa tillfällen. Man har således rättighet att vid hvarje förekommande fall betvifla ståndaktigheten af folkets känslor. Väl finnas, i dess karakter, i dess fortfarande böjelser, i dess bana genom verldshändelserna, i dess mera: allmänna sträfvanden, vissa framstående sidor, vissa bestämda gränslinier, som omöjiigen kuuna förnekas. Så har franska nationen, t.ex. genom sina plötsliga och oemotståndliga utbrott för frihetens sak, visat att den eger en inneboende passion för friheten. Men knappt har mån sett den uppresa sig för friheten, förr än man får se den angelägen att offra en del deraf åt ordningen och lugnet. Derföre antog man under den konstitutionela monarkien till valspråk: Frihet, allmän ordning, och vi förmoda att om detta valspråk alltid hade. kunnat enligt dess ordalydelse och i en liberal riktning följas, och om uttrycket allmän ordning hade tolkats såsom innefattande en progressiv och rättvis organisation af samhällselementerna, så skulle den styrelse som följde detta valspråk kommit att ega en lång framtid. Men jemte dessa våldsamma hänförelser för friheten: äfvensom dessa kraftåtgärder att åter ställa den rubbade ordningen och det störda lugnet, eger Frankrike äfvenledes vissa andra framstående karaktersdrag. Vår kärlek för jemnlikheten är känd. Detta ådagalägga våra institutioner, vårt arbete, alla vära sociala och ekonomiska anordningar, till och med vår klädedrägt. . Hos oss fördrager man ej gerna någon eller något öfver: sig. Kritiken och förtalet härflyta till och med ofta, på rättvisans bekostnad, från denna hvarje fransman medfödda aldrig hvilande trängtan att uppnå en jemnlik samhällsställning med någon ånnan. De ministeriella omstörtningarne, de parlamentariska omhvälfningarne och andra ännu mera radikala förändringar ha äfven i denna trängtån en upprinnelsekälla, som, ehuru af underordnad beskaffenhet, dock derföre icke har varit mindre verksam, Emellertid finns det icke någon nation, hvilken så lätt som vår utväljer sitt afgudabeläte bland hopen. Deras antal är oräkneligt, endast under en mansölder. Hon har haft sådana af alla sleg och för alla opinioner. Att i minnet återkalla de gamla, synes nästan vara en kritik emot de nya. Ty när hon ej har krossat dem, här hon med en ojemförlig likgiltighet öfvergifvit dem, och detta på ett sält att de dyrkade olyckliga föremålen, som nästan alltid tagit saken allvarsarot, allmänneligen kKönmit tll ett slut, som stått i en skärande kontrast till deras första apotheos. Denna stridiga och vacklande passion för jemlikhet och menniskodyrkan har haft något hänförande äfven för dem som eljest äro de mest .rättroende. Man måste emellertid taga saken sådan den är. Och emedan denna passion är historisk, traditionel öch okuflig, följer deraf att många af de institutioner som skapats för att fjettra den, hafva varit och skola ännu en lång tid förblifvakraftlösa. Den sönderslår allt hvad som ej lämpar sig till dess sinnesrörelser. Huru skall man då under en dylik atheniensisk yra af nedstörtningar och upphöjelser, våga svara: Frankrike är det eller det? : En annan motsägelse som den uppmärksamme åskådaren finner hos vår nation bi drager icke mindre att försvåra lösningen af förevarande problem. Visar sig filosofien, af--: speglande sina teorier under alla upptänkliga färgskiftningar, så bli vi häraf genast hänförde. År 1848 mötte man icke annat än socialister och organisatörer för dagen. Alla hade då,7 hvar för sig, sin söciala organisation. Men: denna spekulativa hänförelse, med hvilken vi : kastade oss i ett kaos af systemer, har icke baft något motsvarande utan den diuriska grofhet hvarmed massorna derefter i motsatt riktning störtat sig emot det positiva lifvets materialism. Vi ha knappt tyckt oss varseblifva en ocean, som reste sina skyhöga vågor mot himlen, förr än vi funno den kelt lugn och stelnad mellan sina stränder. Ingen vind förmådde? uppröra den. Men ännu en gång, välj icke nägotaf dessa ytterligheternas ögonblick, för att derefter gifva Frankrike sitt namn. Det skall, i dag, kanske i morgon, eller också något sednare, förneka det namn som ni tilldelat det. Om ni kallat det ett folk af dårar: skall det blifva ett folk af visa; om pni kallat det visheten: skall det blifva dårskapen; skulle ni benämna det träldomen: skall ni gnart finna att det är friheten; lemna det såsom Tförsoftningen: ni skall återse det såsom entusiasmen, Hvad skall man sluta af allt detta? Jo, att den fråga som romarne vid Cesars tid gjorde sig: hvad synes eder om Gallien? (Quid de Gallia?) ännu icke erhållit sitt fullständiga svar, oaktadt de mänga sekler som sedermera förflutit. Man kan icke, utan fara att misstaga sig, förklara hvad vi äro. Men, såsom vinyligen yttrat i denna tidning, republiken är en neutral form. Denna form, som bibehåller allmänna rösträtten, medför icke något hinder för uppenbarelsersa af. de särskilda franska utvecklingsmomenterna. Den muopdracser åt