Aftonbladet – 30 september 1852, sida 2

ka trosbekännelsen. Talaren bestred mag. Lund-: vergssons påstående, att regeringsformen för öfrigt i: vore affattad i en anda, som stode i strid mot den I eligionsfrihet man i 16 velat fiana uttalad. Tvert-l: :m medgifver ju denna grundlag valrätt till riksdasen ät bekännarne at alla kristliga konfessioner och l: sör den reformerta lärans bekännare till och medi: valbara till riksdagsmän. Vore det nu rimligt och änkbart, att 1809 ärs lagstiftare t. ex. skulle tänkt ig landsförvisningsstraffet bibehället för dem, som Sfverginge från statskyrkan till en religion, hvars besännare de ansett värdiga att sitta i folkförsamlingen ch stifta lag för staten och således äfven för statskyrkan P Ordföranden gjorde ena resume af de olika yttranlena och fann de flestas mening, som yttrat sig, hafva rarit, att religionsfriheten juridiskt, men icke faktiskt innes i Sverige. I afseende på sednare delen af andra öfverlägg vingspunkten : kan man för allvar tala om en sam-: vetsfrihet utan bekänmelsefrihet, yttrade Mag. Lundbergsson, att i samvetsfrihet, så vida man cke ville borttyda och förvränga detta ord, nödvän-) ligt mäste vara inbegripen bekännelsefrihet. Kyrkoherden Hammar yttrade, att det alltintill den. sednaste tiden aldrig kommit i fräga att med samvetsfrihet, då den tillförsäkras någon, kunde menas nägonting annat, än frihet att bekänna och uttala sin ro och öfvertygelse; ty det är blott genom att hindra en sädan bekännelse man kan tvinga nägons samvete; att tvinga någon att verkligen i sitt inre få en annan tro och öfvertygelse torde väl den gröfsta despot anse för omöjligt. I alla de länder, der samvetsfribet blifrit gifven, har aldrig ett ord blifvit yttradt om bekännelsefrihet; ordet samvetsfrihet eller religionsfrihet har ansetts tydligt och omfattande nog. Första försöket att skilja melian samvetsfrihet och någonting, som man gifvit namnet bekännelsefrihet, hade talaren sett i cleri comitialis sednaste cirkulär. Orsaken härtill vore förmodligen, att man tyckte, att det skulle låta sä illa, att det icke funnes samvetsfrihet i det friäx Sverige. Pastor Akerlund förmenade, att den inre samvetsfriheten hafva nog alla här i Sverige, den lemna domstolar och auktoriteter nog oantastad, men derför ir man dem ingen tack skyldig. Att till följe deraf, att statsmaktens tjenare icke förmå tränga in i hjertan och själar och ändra deras tankar och öfvertygelse, vilja tala om samvetsfriheten säsom faktiskt erkänd och gällande i Sverige vore ett ömkligt sofisteri. Alla, som yttrade sig, instämde deri, att man icke kan tala om en samvetsfrihet utan bekännelsefrihet. Tisdagseftermiddagen (kl. 3—10) fortsattes mötets förhandlingar medelst diskussion öfver den tredje af de framställda frågorna: Står Svenska folket nu på en lägre bildningsgrad än det Norska för sju år sedan, då dess Storthing genom antagande af nu gällande dissenterlag upphäfde religionstvånget, och då dess Konung förklarade religionsfrihet för hvarje trossamfund och för hvarje person vara fullkomligt öfverensstämmande med andan af Norges författning, med nutidens begrepp om tolerans och med landets förhållanden? Mag. Sohlman menade, att ehuru det icke behöfves eller kan finnas nägot starkare skäl för eftersträfvande af religionsfrihet, än det, som ligger i kristendomens väsende, dä en förföljande kyrka icke kan vara i sann mening kristlig, så vore dock icke utan all nytta att se på andra staters exempel. Så hade ocksä vid flera tillfällen under detta möte skett och de. flesta, som yttrat något i detta afseende, hade vitsordat de välsignelserika verkningarne af religionsfriheten uti andra länder. Den anmärkning, som här hade försports, att förhällandet i England icke vore hugneligt, då katholicismen der vinner allt större makt, bemöttes med den frågan: om detta vore er följd af religionsfriheten, af alltför stor trihet i religiöst och kyrkligt hänseende? Nej, det komme deraf, att den Anglikanska kyrkan har för liten frihet och att katholicismen emot densamma på sätt och vis förer frihetens talan, då den päyrkar ätskiljandet af andlig och verldstig makt. I England råder den mest oinskränkta religionsfrihet för alla dissenters, men den Anglikanska kyrkan sjelf är så längt ifrån att vara fri, att den tvärtom är trälbunden vid och alldeles sammangyttrad med staten, sä att den verldsliga makten för densamma bestämmer allt, ej blott yttre ritus, utan trosnormer och lärobegrepp, och ministerrädet, bestående af statssekreterare för finan serna, kolonierna, kriget c., diskuterar och besluter om rätta tydningen af dogmerna, om sakrarnenternas gällande kraft o. s. v. Sädant har haft till följd, att ömtäliga samveten, som icke kunnat förmå sig att betrakta kyrkan säsom ett polisinstitut, blifvit sårade och att många gått öfver från den Anglikanska kyrkan, å ena sidan till katolicismen, å den andra till Presbyterianer, Methodister eller andra sekter, allt efter hvars och ens olika religiösa individualitet. Talaren anförde derefter åtskilliga exempel till belysande af det ofog, som af samvetsfrihetens motständare bedrifves med benämningen kristlig stat, som de gerna vilja gifva eti samhälle, som med privilegier, straffdomar och förföljelser värnar om någon viss kristlig konfession, ehuru det klarligen visar sig, att de stater, som äro mest kristliga i denna mening, äro det minst i den meningen, att det kristliga lif, som rörer sig inom samhället, uttalar sig äfven i det samhälleliga lifvet och trycker sin prägel på lagar och institutioner. Särdeles betydelsefullt vore för oss föredömet af våra tvenne brödrafolk. De som från statsborgerlig synpunkt äro motständare af religionsfriheten i värt land, tala ofta om densamma säsom ett nytt, mycket vägadt experiment, hvars följder aldrig kunde beräknas. De glöroma, att den icke blott är införd i alla andra protestantiska och nästan alla andra kristna länder, utan att den till och med eger rum i det land, som är förenadt med oss under en regent. Talaren gaf derefter en framställning öfver den danska och norska kyrkans utveckling efter reformationen, visade huru det småningom sig utveeklande furstpäfvedömet och statskyrkliga samvetstvänget kommit det religiösa lifvet att alldeles förstelna och ästådkommit allmän otro, försoffning och indifferentism, samt huru i bida dessa länder väckelsen till ett ädlare och friare lif framgått ur den religiösa folkrörelse, hvilken statsmyndigheterna med grymma förtöljelser sökt undertrycka. Med nitet och känslan för religionen hade näåturligtvis äfven följt behofvet af religiös frihet, och detta behof hade i båda länderna allt kraftigare uttalat sig och slutligen gjort sig gällande i lagstiftningen. I Danmark hade på grundlagsstiftande riksdagen ingen enda röst höjt sig mot ibförandet af full religionsfrihet, ochi Norge hade H. M. Konungen, i anledning af den dissenterlag han framlade för storthinget, yttrat de betydelsefulla ord, som i den sista öfverläggningsfrågan äro citerade. När man kör Norges konung yttra sig så och deremot förnimmer, att Sveriges konung frän en fremmande makt erhäller ett vänskapligt räd att, om. möjligt, se till att de religiösa förföljelserna i Sverige icke mätte väcka skandal inom hela kristenheten, sä frestas man verkligen att fråga, om det norska folket stär på en högre bildningsgrad än det svenska. För sin del kunde talaren icke tro nägot sädant. Ett besynnerligt fenomen egde visserligen rum i vårt land, i det mänga, som eljest förorda frihet i alla rikiningar, i afseende på samvetsfriheten visa den yttersta grad af inkonsejvens och intolers dä det likväl är Klart, att den författning och skaplytne, de låna kanske sitt) största intresse af de politiska hvälfningar, som