Aftonbladet – 30 september 1852, sida 2

IS regeringsformen instämde talaren med mag. Lundbergsson. Frib. Cederström framlade äter och skulle aldrig i I tröttna att, när så påfordrades, framlägga sin protestl: mot att ett kränkande eller förbiseende af grundlagens klara ord genom någon praxis skulle kunna blifva legaliseradt. På en anspelning af mag. Lundbergson om orsakerna till talarens varma ifver för) denna sak, svarade han, att denna ifver komme afl: aktningen för den grundlag, han säsom svensk med borgare och embetsman svurit att med lif och blod : försvara, och emedan han ansäge aktningen för la li garna vara det första vilkoret för samhällets lugn och lycka, Första anledningen att närmare forska i detta : ämne hade han fätt i samtal med Hans Järta, som vid målaren Nilssons landsförvisning yttrat: Nu begås det gröfsta grundlagsbrott, som skett sedan 1809.: Utvecklade ytterligare om förhandlingarne inom ständen och i konstitutionsutskottet vid 1809 ärs riksdag,!: hvarigenom, om sådant gjordes bebof, tydligen äda galades, att meningen med berörde stadgande varit full religionsfrihets införande. Kyrkoherden Hammar instämde till alla delar medj häradshöfding Henschen och frih. Cederströms Talaren förundrade sig mycket öfver mag. Lundbergsons uttryck om sina religioner, emedan han icke kunde fatta, att en menniska kunde ega mer än en religion. Men frågas kan: hvad menas i 4 med nsin religion? Hvilken är min religion? Ja, vore religionen blott en verldslig och yttre sak, då skulle man kunna säga, att den religion, till hvilken jag genom andras föranstaltande blifvit döpt, eller den religion, hvars katekes man säsom barn låtit mig inhemta, vore min religion. Men pu är religionen helt och hället en inre, en andlig, en samvetets sak, och sälunda kan min religion omöjligen vara någon annan än den jag med min innersta öfvertygelse och mitt bjertas fria samtycke omfattar. Det är i afseende på denna min religion, som regeringsformen förpligtar konungen — icke att tilläta mig i mitt inre omfatta densamma, ty dertill behöfves ingen tillåtelse — utan att skydda mig vid dess fria utöfninga, och huru kan fri utöfning af en religion ega rum utan genom fri och öppen bekännelse? Mag. Iundbergson hemställde, huruvida det vore tänkbart, att 1809 ärs lagstiftare skulle infört ett så vigtigt stadgande som det om allmän religionsfrihet i en , som afhandlar konungens skyldigheter, och läta en så vigtig rätt hänga på det häret, huruvida konungen ville och kunde se till att hvarje undersäte blefsve skyddad i detta hänseende; samt om det vore rimligt, att man 1809. skulle stadgat religionsfrihet oeh 1810 stiftat en tryckfrihetslag, som för töraekande af den rena evangeliska läran hänvisar till straftbestämmelserna i 1 kap. 4 missgerningsbalken. Det vore visserligen godt och väl, ait man skulle se på lagstiftarens mening; men hvem vore här lagstiftaren? Väl icke konstitutionsutskottet som uppsatt och föreslagit paragrafen? När ständen antaga ett förslag, så är det icke sagdt, att de antaga de motiver på hvilka. utskotten stödja detsamma, ulan antagandet kan ofta ske af helt andra grunder. F. d. grosshandlaren Miller anmärkte, att om man också skulle, tvertemot hvad som är fallet, antaga att stadgandet i missgerningsbaltens 1 kap. 4 icke är upphäfvet genom grundlagen, sä borde man antaga, att det i alla fall skulle falla svärt att döma nägzgonp efter denna ; ty der talas endast om aftall från den ena evangeliska läran och ingen borde väl kunna påstå, att endast den lutherska läran vore ren och levangelisk. Talaren gaf sig derefter in på speciella dogmatiska frågor, hvilket föranlät ordföranden ati afbryta honom med erinran att dylika undersökningar hvarken stodo i samband med det nu under diskussion varande ämnet eller vid detta möte på nägot sätt kunde komma under diskussion. Kyrkoherden Ekdahl äberopade mot den tolkning man genom framdragande af riksdagsprotokoller m. m. vill gifva ät 16 regeringsformen, den tolkning, som genom flera domar är gifven af högsta domstolen, som man ändock mäste medgifva bestå af försvarliga jurister. Kyrkoherden Hammar kunde icke förmoda, atthögsta domstolen egde någon auktoritet i afseende på grundlagens tolkning; lika litet som att man vid tolkniagen af regeringsformen borde se på nägra andra lagar, dä regeringsformens 83 4 uttryckligen säger: aEj må nägon för framtiden. gällande förklaring af grundlagarne stadgas, utan på det sätt, som enligt föregående tvenne S vid ändringar i dem iakttagas bör. Efter deras ordalydelse skola de vid hvarje särskildt fall tillämpas., Mag. Lundbergson hade i afseende på regeln, att man bör så på lagstiftarens mening, undrat, hvar man kunde finna den. Men det är plureliteten sora stiftar lag och det är på pluraliItetens i konstitution utskottet! och pluralitetens i de särskilda stånden mening man bör se, såvida man cke vill nöja sig med den klara ordslydelsen; och ser man på dessa plursliteters rening, skall man finna den ganska tydligt hafva varit att genom stadgandet i regeringsformens 16 försäkra alla Sveriges innebyggare om full religionsfrihet. Man borde icke, säsom mag. Lundbergson gjert, förundra sig öfver att regeringsformen i sådant fall ändock stadgat, att koJnaungen och alla civila embetsmön mäste kekönna sig till den evangeliskt lutherska läran, ty 1809 ärs lagstiftare hade aldrig haft för afsigt att afskaffa statskyrkan eller göra något intrång på dess rättigheter, utan endast att försäkra hvar och en af Sveriges inInebyggare om fullkomlig samvetstrihet. Frib, Cederström förmenade, att 16 4 RegeringsforI men vore till sin mening ganska klar, och visade, hura! den till. yttermera visso vore sä förtydligad som möjligt, icke blott genom Konstitutionsutskottets och riksständens förhandlingar ör 1809, utan genom ett formligt ständernas beslut vid 1815 års riksdag. Vid sistlaämnde riksdag hade nemhigen den minoritet inom presteständet, som 1809 motsatt sig paragrafens anTtagande i anseende till den derutimedgifna allmänna: religionsfrihet, blifvit majoritet och önskade, att det tillägg i paragrafen bordå: göras: så vidt derigenom lieke tillskyndgs mebn cch skada för den rena evanJgeliska läran.. Konstitutionsutkottet afstyrkte ett sä-! I dant tillägg, på grund dersf, att det ansög religionen; (säkrast försvaras genom sin egen gudomliga kraft, och Idenda konstitutionsutskottets äsigt godkändes genom: Riksens Stänrders beslut. ; Kyrkoherden Ekdahl yttrade den meningen, att med! sin religion endast kunde menas ett samhälles reI ligion eller yttre bekännelse, och att Konungen geInom denna tillförbindes att skydda svenska folket vid sin religion, : Mag. Sohlman erinrade den föregående tararen, att li 16 regeringsformen allsicke vore tel om svenska folkets religion, utan tydligen hette: skydda hvar och en vid utöfningen cf sin (icke svenska folkets, icke pluralitetens, icke sina fåders) religion. Det skulle lföröfrigt varit ett nonsens att tala om svenska folkets Ireligion, ty svenska folket hade icke en religion 1809; här funnos då, liksom nu, svenska medborgare, som bekände sig till den reformerta, katolska och mosai mighet och jemnlikhet äro all tings lösen nu. för tiden, och såväl under en brännande equatorialsol som vid polens is skådar man snart! all rg RAR RA TY CT