Aftonbladet – 30 september 1852, sida 2

sade sig. Den påföljande morgonen infann sig lotsen för att föra oss i den inre hamnen, dit vi måste förlägga -0oss, för att beqvämt fylla vårt behof af vatten m. m. Här var ett nytt skådespel. På korallrefven, som nu af sbben voro till största delen blottade, var församlad en stor massa af kanaker (namnet på ögruppens invånare) skriande och stojande, under det de dels åsågo det stora fartygets inhalande, dels sjelfva dervid biträdde. Keanoter af ovanlig smalhet och i bäda ändarne spetsigt uppstående, samt på ena sidan försedda med ett medlikt bihang, dels. för att hindra kanotens stjelpning, dels för att vid tillfälle sammanbinda den: vid en annan till en dubbelkanot, paddlade omkring oss, båtar framkörde af en till fyra deri sittande, helt legert klädda personer, som bjödo ut frukter m. m. Fram på förmiddagen hade vi enkrat på bestämdt ställe helt nära land, der arbetet nu börjades. Så -voro vi nu bland Sandwichzöarne, och dermed. äfven för första gången under vår resa — ty på Eldslandet sågo vi ingen enda inföding — i ett Jand, der ännu någon skymt af ett allt mer försvinnande mnaturtillständ skulle kunna märkas; men på samma gång i ett färskt -konungarike med sina unga former, hvari det ej ännu hunnit fullt vexa, en nyreligion, knappast rotslagen i sinnen, som ännu bibehålla mycket af sin ursprungliga enkelhet, och ohämnmade af civilisationens tvångtröja knappt fattat en upplysning, som bemödar sig att kraftigt undantränga hedendom och barbari. Den resande, till och med den, som företager en stor verldsomsegling, är 1 Vära dagar ej detsamma som fordora. Han hars föga nytt att vänta sig, så föga nytt att om tala. Jorden rullar väl icke fortare nu än förs; men allt annat går liksom med ånga i svindlande fart, tid och afstånd försvinna, likfor