Aftonbladet – 30 september 1852, sida 2

som förnekar andens frihet, förnekar all frihet och att friheten för honom endast blir den frihet att äta sig mätt, som det klafbundna boskapskreaturet ha ännu högre grad än den mest kommunistisktlyet gjorda menniska. Men detta förhållande komme till nägon del af missförstånd, i det man oupphörligt sammanblandade den förföljande och intoleranta statskyrkan med den evangeliskt-lutherska kyrkan och ansäge dem sä identiska, att allt hvad som yttrades mot den förra äfven vore riktadt mot den sednare; dä det tvärtom ligger religionsfrihetens anhängare om hjertat att just äterupplifva de sannt protestantiska principerna om religiös och kyrklig frihet. Men detta missförstånd torde nu vara nära att häfvas. Eyrkoherden Ekdell gjorde ätskilliga tillägg till hvad som blifvif yttradt om den genom bonden Hauge framkallade religiösa rörelsen i Norge, hvilken talaren sjelf varit i tillfälle att iakttaga och hvars välsignelserika följder för folkets utveckling i alla hänseenden han vitsordade. Talaren trodde, med den lifligaste känsla och aktning för det norska folkets kärnfriskhet och mänga förträffliga egenskaper, för ingen del att det i bildning stode framför det svenska, så att näget sädant skulle kunna äberopas såsom skäl för bibehällande af samvetstvänget hos o:s; för undanrödjande af detta ansäge talaren petitioner vara det bästa medlet; ty om koänngen allvarligt vill, så kan han verka för friheten. Kyrkoherden Hammar yttrade sina betänkligheter met detta petitionerande, mot denna i Sverige allmänna vana att kasta allt, sina önskningar och bekymmer, på konungen, och sedan man tillverkat en petition lägga armarne i kors och se tiden an. Talaren ansåg den rätta vägen vara attförst och främst petitionera till alla konungars konung, atthan ville i näd se till sin kyrka i vårt land, och sedan sträfva att så mycket som möjligt utbreda upplysning och sannt kristliga åsigter öfver detta ämne. Häradshöfding Henschen uppräknade nägra af de hinder, som hittills och ännu till stor del ligga i vägen för religionsfrihetens faktiska erkännande och genomförande i värt land, säsom 1) den lärda klassens, litteratörernas oci publicisternas likgiltighet samt de civila embetsmännens ringa bildning, i hvilket afseende vi ätminstone stå efter Norge, om också svenska folket i sin helhet uti bildnirg stär lika högt eller högre än det norska. I alla dessa afseenden hade dock på den sednaste tiden en förändring till det bättre visat sig; 2) egennytta och verldsliga intressen, som med missbruken stå i samband; 3) en viss skräanda, som gör att om prester äro aldrig så toleranta ech resonliga, dä man talar med hvar och en särskildt, de, så snart de komma tillsammans såsom korporation eller etänd, blifva alldeles omedgörliga, 0. 8. v. Talaren önskade icke, att religionsfrihetens vänner i vårt land skulle rikta sig emot den statskyrkliga institutionen, och han lyckönskade dem som sluta sig till densamma för det varmare lif, som derinom börjat visa sig och som ännu mera skall förökas genom religionsfrihetens lifgifvande inflytelse, ehuru talaren för sin del alltid skall stå i opposition mot hvarje statskyrka såsom en okristlig institution. Pastor Sparrman ansäg det icke vara godt att nyttja härda ord om statskyrkan, liksom det icke vore nyttigt för ernäende af målet att tala om skråanda o. s. v. För sin del vore han vän af den religiösa friheten; statskyrkan hade genom mänga former gjort hans liksom så mängen annan prests samvete betänkligheter; men icke ville han derföre kalla eller anse henne för murken. Pastor Akerlund instämde deruti, att religionsfrihetssträfvandet allsicke behöfde innobära nägon opposition mot statskyrkan. Mag. Lundbergson ansåg, att om man önskade religionsfriheten vore antagandet af norska dissenterlagen ett alltför litet steg; den innehölle också ätskilliga stadganden och inskränkningar, som icke vore rätt billiga, säisom att dissenters skola betala tionde till statskyrkan, att t. ex. de mosaiske trosbekännarne der alls icke oromämnas, m. m. Om svenska statskyrkan borde man tala mycket fogligt, ty det vore i alla fall under dess skygd, som vår inhemska bildning och frihet utvecklat sig. Talaren hänvisade slutligen på slafveriet i Amerika, hvilket han icke trodde att en statsstyrka, om den der funnits skulle tillätit. Eyrkoherden Hammar upprepade hvad han förr yttrat, att man fär akta sig att tillskrifva allt godt eller ondt, som finnes i ett land, religionsfriheten eller statskyrkan. Aiven under statskyrkan kan Guds anda göra sig gällande, äfven der religionsfrihet finns kan det onda göra sig gällande, och de olägenheter eller fördelar man vill tillskrifva den ena eller andra bero ofta på andra och till en del helt egendomliga och lokala förhällanden. Hvad slafveriet angär, s hade det uppkommit under den tid statskyrka fanns i Amerika; nitet mot slafrveriet vore nu så stort, ätt Nordamerika till följe deraf vore färdigt att sönderfalla itvenne hälfter. I England hade först för 10 är sedan slafveriet blifvit afskaffadt ochi Sverige (Barthelemy) först 1845. I Sverige funnes dessutom ett förfärligt slafveri i det s, k. statstorparesystemet och i dea lag, som gör tjenaren till föremäl för husbondens godtyckliga aga, för hvilken 1.:gs bibehällande värt presteständ med mycken ifver verkat. Häradshöfding fenschen erinrade, att tionde vore en skatt som äläge jordegeadomen och som då man köpte densamma blifvit afräknad från dess revenyer, så att det icke kunde besvära dissenters att betala det ät hvem som helst; för dess användande finge staten sjelf böra ansvaret, Mag. Sohlman anmärkte, att orsaken, hvarför icke något i norska dissenterlagen vore nämndt om Mosaiske trosbekännare, vore den, att sådant vid dess affattande var förhindradt genom en grundlagsparagraf. Sedan dess har denna grundlagsparagraf blifvit upphäfd och genom ett beslut vid sednaste Storthing hafva Mosaiske trosbekännarne blifvit inrangerade med under denna dissenterlags bestämmelser. Om en liknands dissenterlag infördes i Sverige, så hbehöfde Judarne der så mycket mindreomnämnas, som de redan ega alla de friheter de genom denna dissenterlag kunde erhålla. De kunna visserligen med rätta fordra flera medborgerliga rättigheter, men religionsfrihet ega de i fullaste mått: staten gör intet intrång i deras gudsdyrkan ögh de kunna gå öfver till katbolicismen, till reformerta bekännelsen eller hvilken annan som helst, utan att på ringaste sätt straffas, längt mindre landsförvisas. Flera talare yttrade sig för norska dissenterlagen och mötets allmänna mening blef, att den vore synnerligen lämplig för Sverige. SATSER TASTE ETEN NORGE. I dag ankomna norska blad gå till och med den 27 dennes. : Interimsregeringens ledamöter hafva återkommit från Christiania. Fältöfningarne vid Gardemoen hafva till följe af Prins Gustafs död blifvit afbrutna. Den 27 September skulle trupperna marschera hem, Tr. a ER ST kors