Aftonbladet – 29 september 1852, sida 2

öfvade våld och skada. Juruvida det var dessa vet iag ej; men samvetet syntes ej alldeles rent. Hela ön var mera flat än de andra, betäckt af en låg risig småskog; blott på långt afstånd visade sig en bergskedja med några uppskjutande vulkaner och vid stranden reste sig en och annan hög kulle. Vegetationen var ock här enformigare än på någon annan af de besökta och få egendomliga växter observerades. Detsamma tycktes ock vara fallet med djurverlden, af hvilka orsaker denna ö äfven är mindre besökt än de öfriga. Vi afseglade kl. 6 från denna ö och satte kurs på Albemarle, som svagt framträdde med sina 4700 fot höga berg vid horisonten och dit vi hade ungefär 30 minuter. En god bris fyllde dock seglen i den på hafvet hurtigt hoppande båten och gjorde denna färd lika behaglig som egen. Vi framkommo 17 12 på natten och ankrade utanföre den klippfulla, af dånande bränningar slagna stranden; Morgonen derpå, sedan vi uppslagit vårt tölt vid hafskusten, börjades bestigandet af den mot en af moln inhöljd hög bergås sluttande ön. Sterilare trakter kan man knappast få se; allt utgjordes af en djup bädd förvittrad pimpsten, söndersmulad till en tröttande sand-och sönderfallande ytterligare under fötterna, hvilka dessutom ofta nedsjönko i de hålor, som de här ymnigt förekommande stora landtödlorna (om hvilka mera nedanföre) gräft, och hvari de skyndade sig att nedkrypa. Vidsträckta fält af uppristade, huller om buller kastade, stora ruggiga lavablock, här och der bevuxna med nägra halfnakna träd och buskar till oegenomträngliga snår, afstän de. vidt och bredt vägen, så att jag ej kunde nå den höga bergåsen, utan upptröttad och utan synnerlig fångst till vederqvickelse nödgades återvända. Det var ock en mäkta besvärlig vandring, dels