Aftonbladet – 28 september 1852, sida 2

kom to inropas ögon. drabbat det genom de venne sista landsförvisningarne. Den förata frå om förballanået rmellan; endomen oc veridsliga makten bearades 3å bestämd: man nägonsinokuade aska, Vi hafva redan förr haft tilfälle att ttra, att religionen är af rent andlig beskafenhet, att den har sin betydelse för menniskan endast såsom ett väsende tillhörigt två serldar; det borgerliga: samhällets ordning är tt, religionen är ett annat. -Derföre begår let borgerliga samhället ett groft våld mot eligionen, när det vill bruka henne såsom ett medel att upprätthålla sin ordning. Man höer ofta nog sägas: hvart skulle det taga väsen med ordningen bland folket, om ej kyrsan vore? Kommunismen och socialismen skulle. öfversvämma, om ej våra prester gjorde sin skyldighet. Denna hos oss ty värr så vanliga förvexlingen mellan kyrka och polisordning skulle nästan :ensam kunna rättfärdiga en talares starka uttryck att svenska statskyrkan J är kristlig. Det skydd som statsmakten är skyldig att emna kyrkan, är det skydd den är skyidig varje annan förening för lofliga ändamål. Något annat skydd hvarken behöfver eller illätes den af yttre makter. Huru mycken klarhet ännu råder i begreppen kyrka och stat, visade sig äfven vid gårdagens diskussion, liksom det ständigt visar sig vid våra iksdagar, och företrädesvis i det riksstånd, :om skall vara: den synliga kyrkans represen:ant. Med mycken dryghet ropar man på att staten är kristlig, och den kristna kyrkan kan j med likgiltighet åse att staten stiftar lagar möjligen okristlig anda. Men den kristna kyrkan är för dem detsamma som våra biskopar och vårt prestestånd; alltså måste vår vördiga klerus sitta vid våra riksdagar och bestämma ullsatser, bränvinsbevillning, anslag till armeen och flottan, på det att allt må gå christeliga tills. Sannerligen vi måste förundra 188, att skyrkans nöjt sig med en fattig fjeriedel i representationen, då pstaten och kyrsan äro ett, Oss tyckes att den borde minst aft alltsammans. Att staten skall. vara kristlig och utveckla sig i kristlig anda, kan således icke vilja säga aågot annat än att statsmakten skall undanrödja de yttre hindren för kristendomens tillvext. Detta är allt hvad den kan göra och hvad den får göra. Vi hafva mer än en gång hört prelater säga, att staten skall svärna kring svenska kyrkans hemfrid. Vill detta säga att-.den ned vapen i hand skalt aflägsna hvarje öfvertygelse, som kan bli farlig för det protestanziska presterskapets makliga lugna, bespara, våra prester besväret att med andliga vapen möta andra. konfessioners andliga inkräktningsförsök, bevara deras tionde oförminskad och hålla deras privilegier i helgd, i feta pastorater hålla en anständig reträtt öppen för utslitna skolmän och konservätift meriterade riksdagstatare? Det är verkligen hufvudmeningen med denna trefliga hemfrid, hvilkens förlust dess lyckliga innehafvare ej smälta. Vi undra ej derpå. Beati possidentes. Lyckligtvis -höja sig äfven inom svenska presterskapet ardra röster; vi hörde dem i går, vi hafva hört dem förr, och vi hoppas att i framtiden höra dem talrikare och högljuddare. Det är sådanäå märn som framför allt vilja vara prester: De försvara sin lära med öfvertygelsens vapen,. de vilja .dess utbredning -på Öfvertygelsens väg; de. tro att den som nom den yttre kyrkans sköte endast qvarhålles af verldsligt tvång, den är ingen protestant, och den yttre -bekännelsens tvång är honom blott till andligskada. Denna mening bestämde också resultatet af diskussionen om första frågan: Är det förenligt med kristendodomens väsende: att-jör dess utbredande och befästande. .använda -werldsligt våld? — Befinner sig någons kyrka väl af att trygga sig vid den verldsliga maktens svärd och inblandas itimliga -bestyr och intressen? Qaäktadt några meoingsskiftningar i enskilda delar ble! resultatet i det hela ett enhälligt och bestämdt nej. Vi hafva att beklaga bristen på distinktion mellan kyrka: och bekännelse; den skulle klarare uttryckt undanrödja många ledsamheter. Då man hos oss hör så många bittra ord mot katolicismen, så är det egentligen der romerska statskyrkan, påfvedömet och jesuitväsendet man afskyr: och fördömer. Vi af. sky detta väsende, som; går ut på allt slags andligt :och verldsligt förtryck, fullt ut likaså mycket som någon. Men vi äro långtifrån ati i denna fördömelse inbegripa den romersktkatolska ;bekännelsen, bvilken vi högakta like väl somhvarje -från vår egen afvikande jtrosbekännelse; Vi önskade att hvar och enigjorde sig reda för denna skilnad. Vår aktning åt — hvarje -ärligtrosbekännelse, vårt mot: stånd, vårt hat mot hvarje lära, gom för. sit utbredande begagnar verldsligt våld eller be: gagnar sitt välde öfver samveten till verldslige syftens befrämjande. Men detta är högkyrk. fighetens väsende öfverallt, likaväl med ka: tolsk .som med protestantisk öfvertygelse. Protestantismen har tyvärr att uppvisa ett påfvedöme och en jesuitism nästan -lika--arg som den romerska, och den sednare möter hos mängdea af tänkande katoliker nästan lika mycken afsky -som hos oss sjelfva. Måtte man :ej glömma detta, -så skall man döma fogligt om medkristna, Må vi: gemensamt med dem hata och motarbeta de timliga egennyttor som befrämjas under religionens täckman: tel; ty detta är papismen och jesuitismen i sin rätta. skepnad, och sådana ,påfvar och jesuiter hafva vi inom wår. egen kyrka öfver nog. Vi behöfva ej blicka vidtomkring oss för att upp