Aftonbladet – 25 september 1852, sida 2

ste böja sig i stoftet för att vinna den, eile; om han ser några törnen vid dess kant?, Och om jag tillstår för er att ni efter detta icke ens eger högaktningens anspråk att göre räkning på? Så skulle jag beklaga mig, kände jag icke, att ingenting är förunderligare och ombytligare än menniskohjertat, och ingen makt större län kärlekens. Det är till den sednares styrka i mitt bröst som jag förtror mig! Huru mycken is förmår icke elden smälta? . Det är dock icke jag som bedrager er! Jag anropar himlen till mitt vittne derpåb Och Guiselda lyftade sina ögon och sina sammanknäppta händer mot himlen. Heinze ville falla på knä för henne. Stanna, min herre! sade hon med en afgörande åtbörd, vacklade fram till ett bord, tog en penna och skref: 7 Liksom jag aldrig skulle ligga min hand i en hand, sölad med min broders blod, skal jag heller aldrig uppoffra mig för den, som jag skulle nödgas betraktas om dens mördare, hvars bild är outplånlig ur min själ. Spara hans Ef och jag är villig till det offer ni fordrar. Guiselda. Sedan hon tecknat dessa rader, sammanvek hon brefvet, öfverlemnade det till. Heinze och sade: Jag ålägger er att öfverlemna detta bre till min bror! Men skyndsarot, utan uppskof. innan det ännu är för sent! Hvem vet, omen timma! . . . Skynda, skynda! På honom beirör detb . I Ni ger mig vingar, min nådigaste fröken! Hade han än döljt sig under jorden, jag skulle finna honoml Då ban tog brefvet ur hennes hand, vågade ;han sakta vidröra den. E Gniselda spratt till dervid: och ryste tillbaka, som hade hon blifvit stungen af en orm.