Aftonbladet – 22 september 1852, sida 3

han syntes till, började generalen sakna och fråga efter honom. Så hade han vänjt sig vid sin trogne adjutants, dagliga sällskap, att icke ens glädjen öfver Joachims ankomst kunde undantränga hans längtan derefter. Sedan han flera gånger låtit förstå sin otålighet öfver den saknades uteblifvande, gick Letort i all välmening och hemlighet att afsända ett bud, med anhällan från generalen att han måtte infinna sig. Hvad Guiselda erfor då hon såg honom inträda, kan knappast någon penna skildra. Förgäfves sökte Kronsköld, å sin sida, att fullkomligt bemästra sin rörelse, då Hedvig med sin älskvärda vänlighet gick honom till möte, förde honom till Joachim och sade: Se här löjtnant Kronsköld, hvars tillgifvenhet och trohet för min far gjort honom till hela familjens vän, och som följaktligen äfven bör blifva din. Med en fin men kall höflighet; som tillbakadref hvarje syftning på ett föregående sammanträffande, helsade honom Joachim. Hans hållning förblef densamma som förut. Han hade för aftonen öfverlemnat sig åt en demon, från hvars makt han icke kunde lösrycka sig, utan att med detsamma sönderslita hela den nimbus som omgaf honom, Då man ändtligen efter denna afton, som ålagt Guiselda ett så qvalfullt tvång, åtskildes, bad henne Joachim om ett enskildt samtal; Med henne ensam atkastade han sin mask. Lik en skådespelare, som trädt ned från tiljorna, stod han der i sin -personlighets egen gestalt, utan smink eller kothurn, Med srmarne korsslagna öfver bröstet, fästade han ögat med den utflammade lågan stelt och orörligt på systern, utan att säga ett enda ord. Hon slog ned sitt öga, hon vände sig bort, men hon kände att hans blick följde henne. Tala, Joachim, tala, men mörda mig icke med denna stela blick!