Aftonbladet – 15 september 1852, sida 3

sarej skall det icke förundra dig alt du i det ögonblick, som var för handen, för se den arme Rrornsköld lyda endast sin känslas ingifvelse. När Guiselda tog handen från sina. ögon, såg hon Kronsköld på knä framför sig: Öfverraskad och förvirrad åf denna oväntade åsyn undföll henne ett lätt utrop, och. hon gömde åter sitt ansigte i sina händer, under det Hon reste sig upp och tog ett steg tillbaka. Kronsköld räckte emot henne sina sammanknäppta händer. Hon ville fly, men bang bedjande blick hejdade henne. Oaktedt. generalen vid denna timma tog sin middagssömn och den upphängda taflan hämmade Jjudets. spridande, ålade. dock försigtigheten tn varsam tystnad, Derunder uppstod ett slags pantomim som tog själens känslor i anspråk för ett ännu innerligare förstånd än det-ordets språk fordrar. Guiselda gjorde med banden ett tecken åt Kronsköld att stå upp. Han förblef i samma ställning som förut, under det hans blick tycktes söga: Så, endast såls ur Hon ville visa sig förtörnead. Då sänkte han sitt hufvud djupare och lade handen på sitt hjerta. Det låg så mycken kärlek, så mycken bön, så mycken ädel undergifvenhet i uttrycket af denna stöllning, att Guiselda icke egde styrka att krossa honom med cn vrede, som hon dessutom i Kjälfva verket icke förmådde hysa. EA i Sedan kon förgäfves väntat på att han, efter ett förnyadt tecken, skulle visa större hörsamhet; såg hon endast ett-medel: för att skaffa sig åtlydnad. Hon lutåde sig rot ho. nom så nära, ätt kon hviskånde kunde blifva hörd, och sade med en mildt förebrående ton: Det är icke ädelt af er, löjtnant Kronsköld, att så här öfverraska mig.