Aftonbladet – 14 september 1852, sida 2

ill en del-äro ganska dyrbara; såsom hans nästar, vapensamling, m. fl. Men jag, hvar skulle: jag finna en ersättning för hvad jag skulle gå miste om? Hans syster eger icke sin likevi verlden. Jag, endast jag, vore den oeklagansvärde, vore han för alltid sluppen ar våra nät. Min låga är nu outsläckligare in någonsin, sedan min lycka lade grefvinnan Sparre på en sjuksäng, som omgafs af den engel jag tillber! O, hvarje dag har jag närt min köriek genom hennes åsyn. Josua hade återsjunkit i det tillstånd af känslolöshet för allt utom honom, hvarur Heinzes ankomst för några ögonblick uppväckt honom. Hans öppna ögon tycktes ingenting se, och det orörliga uttrycket på hans ansigte visade att han icke hörde eller tog intryck af hvad som talades. rJosua!, gade Heinze och skakade hans arm. Han spratt till och återkommande till minnet af de sista orden, som träffat honom och den hemlighet nödvändigheten ålade honom, sade han med ett obeskrifligt vemodigt uttryck: Ni har rätt! Det är icke jag som har att beklaga mig... Jag har ingenting lidit... alls icke... visst icke... Nej, det är icke jag som lidit.n Och ni skall icke komma att lida. Tro mig, ni har icke mera skäl att ifrågasätta den säkerhet som baronens giftermål bjuder och min tacksamhet försäkrar er; -men ni måste än vidare utsträcka edra tjenster... hör ni, än vidare... Men ni är tenkspridd. Samla ert, Som ni behagar., ;Hör hvad jag har att berätta er. Omständigheterna skola: innan kort visa. Big mMera gyrnande än någonsin för uppfyllandet af våra planer. Våra planer?, upprepade Josua med ett sardoniskt löje. pVåra planer, som ni hör.