Aftonbladet – 14 september 1852, sida 2

smärtan öfver den omintetblifna hämndplanen på Josua, och slöt honom otillgängligt inom sig sjelf och sina egna dystra åskådningar. En afton satt han, som vanligt, sedan han skiljt sig från befattningarne af sin tjenst för dagen, i sitt rum, med handen under hufvudet... Han satt der, värd att afbildas af en Titians eller Anton van Dyks pensel. Det Kade blifvit ett porträtt af smärtan, öfvergifven af alla himlens makter — förtröstan, undergifvenheten, tålamodet, hoppet — krossande den menskliga kraftens skuldra. Oförmodadt väcktes han ur sin letargiska dvala af Heinze, som inträdde, insvept i sin kappa. Han såg upp och sade med en ironisk dragning kring munnen, oaktadt blicken bibehöll sitt slocknande uttryck: — Hvad! Er försigtighet tillåter er? Mildra er tungas udd och skärp er uppfinningskraft; det vore nyttigare.n.. För att experimenteras af er försigtighet? Tyst, för f-! Inga sarkasmer mera, jag berb Var så god och låna mig ert öra, utan att genera er tunga., : Så der förstår försigtigheten att föreskrifva fåfingan lindring! Mitt öra smickrar er, men min tunga sårar, emedan hon icke emickrar er. Tig då, söger jag! Ni är en satan, som jag önskade ett munlåg för truten. jo ,Hvem skulle då upprepa edra förtjenster. hvaraf försigtigheten försigtigtvis vill stå spetsen, för att icke blifva skymd af de an dra? Hvem skulle då prisa den försigtige få: gefängaren, som låter dörren stå öppen pi ena sidan af buren, medan han sätter sin: rgiller på den andra?n Jag uthärdar icke längre! Hvad dj— haj väl ni att beklaga er öfver? Fick ni icke e revers infriad? Och dessutom eger ni ju at i värsta fall söka ersättning, så långt tillgån Igarne medgifva det, i baronehs eftekter, son