Aftonbladet – 11 september 1852, sida 2

NN begrundningar hvarje gång han satte sig ne att skrifva sina recepter (hvilkas egentliga ver. kan blef, mindre att bota än lindrigt under. hålla den katarr hvaraf grefvinnan led). Heinz: tänkte visst icke att härigenom, hvad man kal. lar, behaga. Nej! denna grad af inbilskhe måste vi frånkänna honom. Han var emellar trettio och fyratio år, hade ett ansigte unde hvars drag naturen ganska lyckligt maskera den låga själ som bodde hos honom, samt er smidighet i sitt bevakade sätt att vara, hvilket den psychologiskt oinvigde lätt kunde förledas att skrifva på en ädlare natur och en viss bildnings räkning. Men att en fröken Schaumbachs tycken mäste ega helt andra anspråk än dem hans personlighet kunde uppfylla, insåg han ganska tydligt och smickrade sig i det allet icke med några falska förespeglingar. Likväl var det alltid för honom en vinst att 108 henne hafva väckt något fördelaktigt inryck. Han skulle derigenom finna ett hinder nindre att besegra. För att bidraga till detta ändamål sträckte an äfven sin uppmärksamhet till madame uetort. Guiseldas kända tillgifvenhet för henne örutsatte i hans ögon ett stort inflytande från uetorts sida på den unga beskyddarinnan. Ivarje gång derföre, som han fann tillfälle tt ställa några förbindliga ord till henne. örsummade ban det aldrig. Ofta ålade han ennes sällsynta ekarpsinvighet. eller hennes sänslofulla hjerta, eller någon annan lika nickrande egenskap, omsorgen att vaka öf;r. Guiselda och hindra henne från att genom 1 alltför flitig ansträngning i sjukrummet kada sin helsa o. s. v. Under det dessa förhållanden fortgingo. : ottog Hedvig en dag det bref från baror achim, hvilket han tillskrifvit henne ombord Svalan, och hvaruti han gaf henne till