Aftonbladet – 9 september 1852, sida 2

Emellertid sprängde Joachimy åtföljd af en betjent, i sporrstreck öfver Djurgården till Waldemars udde. Han ver blek som döden. Fradgan stänkte från betslet och de sporrbuggna sidorna af hans häst dröpo af blod. Det var förtviflans oro hos ryttaren som framkallade det arma djurets ansträngningar. Ankommen till platsen kastade baronen sig af hästen, hvilken hans betjent genast tog om händer, för att afsadla honom och aftorka svetten, samt bekläda honom med ett täcke för öfverfarten. Han flåsade och flämtade, stackars Sultan! Aldrig hade hans herre så strängt sporrat honom. Emellertid såg Joachim förgäfves efter det väntade fartyget. Det låg ej vid stranden, der det efter aftal borde hafva lagt till. Han betraktade sin klocka, hon fattades: några minuter i fyra. Då borde Svalan åträinstone spänna ut sina vingar, ty vinden var god och tiden var inne, Skulle hon vilja försofva sig på vågens bädd denna morgon? Å Då baronen hemkommit från det nattliga gillet, hade han på bordet i sitt kabinett fun. nit en biljett, hvilken hans betjent sade honom blifvit aflemnad af en fremmande person.