Aftonbladet – 9 september 1852, sida 2

utan halkade då hon satte foten på den och var nära att falla. I himlens namn, min fröken!s utropade han och slog sin arm om hennes lif. Guiselda rodnade. Hon tviflade icke mera på att hon ju var upptäckt, hon ångrade nu det steg hon tagit, men för sent. Flon tyckte sig nu endast kunna urskulda det genora att fullfölja det, och derigenom ådagalägga dess rätta syftemål. Nathanael rodnade icke mindre öfver den djerfhet ögonblickets fara ingifvit honom. Under en ömsesidig förlögenhet och den djupaste tystnad företogs färden,