Aftonbladet – 7 september 1852, sida 2

tåg i våra dagar, hörde till hennes årliga förlustelser. Hedvig och Guiselda åtföljde henne alltid på dessa, och det var på en af dem som den sednare i en af Steiermarkska grufvorna blef, såsom vi förut nämnt, af Swedenborg, hvilken vid samina tid företog resor i samma trakter: och besökte dessa; räddad undan en ögonskenlig lifsfara. Dessa resor och de omsorger grefvinnan använde på de båda. flickornas uppfostran hade det lyckligaste inflytande på deras-bildning; men liksom tvenne blomsterstånd, planterade på samma rabatt och vårdade af samma händer, utvecklade de en utomordentlig, inifrån betingad skiljaktighet. Deras karakterer och lynnen, likasom deras utseende, företedde tvenne hvarandra alldeles motsatta typer: båda ädla, båda sköna, men sådana att man skulle nästan kunna säga som om menniskoracerna: Den: färgade och den ofirgade,. Guiselda var brunett med mörkt, nästan svart hår, rikt, silkeslent och glänsande; pannan var hög och ren, och så ljus att: man kunde se att sorgen aldrig gått med sina skuggor öfver den; dess nedra kant tecknades med ett par fina, lindrigt hvälfda ögonbryn, under hvilka ett par svartblåa, eldiga ögon strålade, med uttryck, som vexlade lika hastigt, som känslorna i den själ, hvars speglar de voro. Det var detta som gaf dem deras trollmakt och liksom med en varm kolorit öfvergöt den förtjusande teckningen af de öfriga dragen. Om munnen log,var det skalken i blicken som gaf löjet sitt retande behag; om läpparne uttalade en bön, var det bönen i ögat, som gaf den sin oemotståndliga kraft. Näsans ädla form, munnen med sina purpurläppar, innanför hvilka de hvitaste perlrader lyste, och ändtligen hakan med sin lilla fördjupning, gom tycktes vara en syster till gropen i kinden, allt var som bildadt af gracernas händer. Hedvigs, skönhet dere