Aftonbladet – 7 september 1852, sida 2

Det är de Blå bergen, som vi nu mäste öfverstiga för att uppnå Bathurst. Må det tillåtas oss att dessförinnan göra nägra minuters halt vid bergtoten, för att taga dem i ögonsigte; helst det för de första nybyggarne ätgick flera ärs mödor, innan de voro i stånd utfinna en öfvergång. Gemenligen användes benämningen Blä bergen på samtliga de bergshöjder, hvilka observeras emot öster till, efter det man lemnat Sydney och ställer kosan inåt landet. Dä man ser dem på längre afständ, visa de sig under formen af en längsträckt, föga sluttande bergskedja, med en och annan spets, som uppstiger till en mera betydlig höjd. För främlingen, som ser dessa berg första gången, förefalla de icke svärare att öfverklättra än om det vore fråga om ett berg i Skottland eller Irland. Men huru djupt skulle han icke funnit sig bedragen i denna sin förmodan, derest han, innan den nu öppnade vägen till Bathurst var färdig, dermed gjort ett försök! Man besinne för öfrigt endast, hvilken mängd af utskickade expeditioover, bestäende af både talrikt manskap och under ledning af de mest intelligenta och förslagnaste anförare, som gäng efter annan i detta afseende misslyckats i sitt ihärdiga bemödande att söka öfvervinna alla de afskräckande hinder, som mötte dem. Äfven de hit transporterade brottslingar, ät hvilka man utlofvade näd och stor belöning, lyckades icke bättre. Detvar först efter, i åratal fortsatta, ihärdiga ansträngningar, som man slutligen var nog lycklig att kunna upptäcka en möjlig öfvergång. Men hvari bestodo då alla dessa svärigheter ? frågar måhända läsaren. Mä man för en stund taga a vid vår sida pä den tvärbranta klippspets, hvilen dominerar högra stranden at Hawkesburyströme men, och jemte oss närmare skärskäda. det framför liggande landskapet. Floden Hawkesbury flyter ifrån söder till norr, utmed bergens fot, samt i en: med: bergskedjan i allmänhet parallel. riktning... Dess bädd är inklämd i en ränna af: två å trehundra fots djup, utan krökningar och på begge sidor omgifven af murar af en särdeles hård bergart, som för öfrigt ej företer annat än en oupphörlig omvexling af terrasser och brädjup. Ofta slutta stränderna från bäda sidor. Trakten mot öster, som utbreder sig framför oss, tyckes, säsom vi förut omnämnt, pä en sträcka af-näågra mil så småningom höja sig och beherrskas här och der af nägra enstaka bergsspetsar; — Men huru beskaffad är väl ytan af denna sakta sluttande mark? — Om naturen, enkom för att roa sig åt menniskans ansträngningar, velat sönderskära dem i form af ofantliga labyrinter af platåer och hälvägar, klyftor och brådjup, så har hon härutinnan fullkomligt lyekats. Sjelfva bergskammarne, som äro endast af nåIgra fots bredd, hafva lodräta sidor, hvilkas nedre dellar gömma sig i de dunkla, tränga och slingrande dalarne. För att kunna upptäcka nägon botten i dessa afgrunder, mäste man luta sig fram öfver klippans kant. Höjderna och fördjupningarne närma och aflägsna sig från hvarandra, korsa och kröka sig i lotaliga bugter, så att det hela bildar liksom ett intrassladt nät. Ögat tröttnar vid att följa dessa eviIga irrgångar. Öfverallt, på spetsen som vid foten, på platåen och i bergsklyftan är marken öfversällad laf sten, Likväl äro de jemna dalytorna betäckta af Jen skog, som utgöres af höga. kraftiga acacieträd Isamt en. art af slägtet eucalyptus. Hvarje särskild Idalsträckning innesluter en å-bädd, som dock endast Junder regntiden innehäller vatten. Sä äro dessa ogenomträngliga hälvägar beskaffade. Sir Th. Mitchell, hvilken nogsamt undersökte dem för att kunna finna en väg, blef ofta instängd itrånga pass, som på två sidor omgäfvos af ofantliga klippväggar och i midten hade uppstaplade stora klippblock, genom hvilka ensamt strömvatinet kunde bana sig en väg. En annan lärd, grefve Stezelecki, som i och för geologiska studier forskade i en af dessa dalar, befann sig derstädes en gäng i fem dagar Ifången tillika med sin betjent, som ätföljde: honom. IHan var nära att der omkomma af hunger, och lycI kades att utkomma: först efter förtviflade ansträngningar, hvilka äfven skulle varit fåfänga, sävida han icke lyckligtvis varit försedd med en stark och lång läderrem, hvaraf han begagnade sig för att släpa med sig sin följeslagare samt instrumenterna, Att bland de tusentals bergskammar, som sålunda t loupphörligen afbryta hvarandra, finna en, hvilken olafbrutet förlängde sig i riktning mot den linie, som afdelar och utgör gränsen för vattendragen till de . begge motsatta sluttningarne af åsen, samt dymedelst uppnådde bergskedjans verkliga höjdlinie — var i sanning ingen lätt sak för de första kolonisterna och I lyckades först efter mängfalldiga försök. Med tiden , lupptäckte man likvisst den väg, man så länge förgäfves er eftersökt; och en farväg till Bathurst blef då anlagd. Det är en flera mil läng backe, som med en nästan bmärklig höjning uppstiger ända till bergets högsta unkt. Ja mer vägen höjer sig, desto bredare och ljupare blifva de omgifvande afgrunderna. För att gifva vära läsare ett fullständigt begrepp om de otroliga svårigheter, som man vid denna väganläggning haft att öfvervinna, vilja vi slutligen låna följande skildring ur en naturforskares dagbok: a Det var vid middagstiden; vi läto vära hästar hvila ut vid ett litet värdshus, benämndt Wheaterboard (Vindarnes hem) och beläget på 2800 fots (840 meter) böjd öfver -hafsytan. Halfannan mil från denna plats finnes ett ställe, som förtjenar att ses; man kommer dit genom att nedstiga uti en närbelägen dal, hvarest ran sedermera följer strandbrädden af den bäck, som genomflyter dalkjusan. Ungefär i I midten af skogen upptäcka vi plötsligt ett ofantligt svalg, af ett djup uppgående till minst 1500 fot. Blott ett par steg till och vi befinna oss invid randen af det förfärande brädjupet. Nedanför oss utbreder sig nu en vidsträckt golf, helt och hället täckt af tjock skog, den der presenterar sig som en grönIskande yta. Sedan vi slagit oss ner på en af de .klippspetsar, som på alla sidor omringa detta nya slags haf, skåda vi, så längt blicken Kan nä, en dubbel rad af framskjutande vikar och berguddar, alldeles som om vi befunne oss på en med djerfva inskärningar kantad hafskust. De hvita, horizontala klippväggarne äro på flerfalldiga ställen lika jemna, som voro de släthuggna, så att äskådaren, om han i djupet nedkastar en sten, kan med ögat följa densamma under hela fallet och iakttaga huru den af-w sliter grenarna på de träd, som bekläda afgrundens -Ibotten. I öfrigt erbjuder den svalget omgifvande -Istenringen ytterst få trapplika afsatser, så att vi, för latt t. ex. kunna uppnå fallpunkten i dalen för det -Ivattendrag, bredvid hvilket vi tagit plats, skulle nödgas göra: en flera mil lång omväg. Midt emot oss, på ett afständ af omkring 5 mil, reser sig likaledes en serie af klippor, de der på den sidan. tyckas fullkomligt kringsluta den bassänglika afgrunden: Fördomdags håde en resande, hvilken kom ifrån Sydney och derefter tillryggalagt vägen till höjden af de Blä-Bergen, ännu otaliga svärigheter att bekämpa innan han uppnädde det isre slättlandet, emedan det då, för den som ville nedstiga i de östligt liggande dalsträckningarne, icke fanns nägon annan väg att färdås än en slingrande och slipprig gängstig, på ömse sidor omgifven af brädjup. Sir Th. Mitchel, hvilken för vid pass: 20 är tillbaka anlade den nu betåg i våra dagar, hörde till -hennes årliga förlustelser. Hedvig och Guiselda åtföljde henne lalltid på dessa, och det var på en af dem fast S I a At