Aftonbladet – 3 september 1852, sida 2

Några timmar härefter kände jag mig opasslig. Jag tillskref det afvikelsen från min enklare diet. Plågorna tilltogo emellertid med en förfärlig styrka. Jag ville nu gå hem, men ni såg det, jag hann endast hit innan de: fullkomligt. öfverväldigade mig. Den unge mannen, som händelsen så beställsamt tycktes skicka i min väg, var min bordskamrat och vinskänk. Jag begärde en läkare, han skickade mig en prest, och i denne igenkände jag, oaktadt skymningen, förklädnaden och de plågor, :som förslöade min tankekraft och mina ginnens skärpa, fadren, den fordne kamraten, vännen, till hvilken jag förtrott mig, upphofsmannen till min förgiftning. Han kom för att under det qvalda hjertats sista bekännelser inhemta upptäckten hvar det innehåilsrika schatullet skulle vara, att finna, för att: sedan, som: ni kan förstå, utan vittne och utan kontroll, ega det i sina händer och. kunna använda dess skatter för egen räkning. Och han inhemtade den? — Säg! Inhemtade han den ? -afbröt honom. baronen. med otålighet. Den lidande hade uttömt sina sista krafter,, svarade Josua. Några smärtsamma rop voro de enda ljud, som sedan kommo öfver hana läppar., ; Och ni känner ingenting -vidare? sade baronen, ganska lifligt uppskakad. sIngenting vidare än det, att jag i den ni nyss hört anförtro mig. dessan; och han visade, härvid på brefvet och-schifferklaven, igenkänt den unge mannen, som hemtade presten till:den döende,s Hvilken? -Mördarn, giftblandarn? ... Det är värdigt en mördares son!, Alldeles riktigt, han sjelf, till hvilken slutsats ni lätt kommer genom -åsynen af dessa papper och af den bekännelse ni hört af honom sjelf, att hans far varit grefvens förste kammartjenare, alltså den ångerfulles förtrogne och den: förmente -presten.