Aftonbladet – 2 september 1852, sida 3

till Bathurst. Under de första 30—40 milen färdas vi öfver en vidsträckt, föga kuperad slättmark, bevuxen med acacieträd, utgörande hvad man i Australien gifver namn af skog och hvilket är något helt annat än en engelsk skog. Man föreställe sig nemligen ett obegränsadt fält, hvars mark bestär af idel rödbrunt grus, uppblandadt med stora, till formen runda, svarta och jernhaltiga stenar, samt endast sparsamt bärande nägra gulbleka grässtrån, de der mera likna hö än en lefvande planta. Ur skötet at denna stenbädd uppsippra på alla. sidor om oss otaliga höga, räta acaciestammar, hvilkas söndersargade bark aedhänger i större och mindre flikar rundtomkring trädet, sä att man skulle kunna säga, att hvartenda träd har sin härklädsel i oordning. Öfverallt omkring på marken ser man kullfallna trädstammar, de der ofta äro till hälften förbrända, under det att de upprättstäende träden jemväl bära tydliga spär efter eldens härjningar. På skiljda afständ från hvarandra, och isynnerhet i närheten af de få obetydliga vattendrag, som under vägen möta oss, träffas äfven en och annan tjockare skogsdunge, bestående af unga acacier samt åtskilliga för landet egendomliga buskvexter. Med undantag af de hinder, som denna sparsamt förekommande buskskog förorsakar, kan man fritt låta sin häst galopera tvärtigenom d. s. k. skogen i alla riktningar; må man endast noga taga sig till vara att man icke rider ikull sig öfver de kullstjelpta trädstammarna och de otaliga små jordhögarna, hvarmed marken är så att säga öfversällad, eller att man icke stöter hufvudet mot de grenar, som någon gäng undantagsvis hänga nog lägt ned för att kunna träffa ryttaren. Ty i allmänhet utveckla här vexande träd sina grenar först pä ett betydligare afstånd ifrån ro ten. Liksom på stammarna är också grenarnes bark afrifven och mängfalldigt söndersliten; och bladen utgöra ej annat än idel nyanser af klöfverbladsformen. De angenäma intryck at friskhet och grönska, som i en europås minne äro förknippade med begreppet af en skog, finna sig i öfrigt här gäckade på ett lika oväntadt som obehagligt sätt. Ingenting kan med ett ord vara mera sorgset och nedslågnde än det första inträdet i en nyholländsk skog, der allt visar sig så torrt, smaklöst och dystert, — och der, säsom en naturlig följd af den torftiga vegetationen, man iem. väl känner sig öfvergitven af hvarje lefvande v5-sende. Blicken, som ängsligt irrar öfver en med fö rtorkade spillror betäckt mark, mötes öfver allt en? ast af ste. la långraggiga stammar af acacieträde, En skog i Australien erbjuder dertill så ringa .kugga, att man i densamma erfar vida mer molest af de brännheta solsträlarne än ute på öppna fältet., hyarest åtminstone ingenting finnes, som förtager V.rkan af en uppfri: skande vindflägt. (Forts. följer). ——LL