Aftonbladet – 2 september 1852, sida 3

ARTNR RT NET rr ÄTS GR ERT RNE a ÅA sju gånger så stora stenar, samt rimligtvis ännu lät tare sand och dypartiklar. Om nu vidare denna strön träffar guldet inblandadt med stenar af olika storle med detsamma, så mäste i de flesta fall ske att gul det utfälles till bottnen, der det blir liggande, hvar emot de öfriga ämnena föras än längre bort. Man kan häraf lätteligen fatta huru det komme sig, att sand och: grus, i synnerhet då de hvila p en fast grund, ej sällan erbjuda en vida större rike dom på guld än sjelfva mingångarna. I sjelfva ver ket ha nemligen strömmarnes inverkan på det ur sprungliga berget vaärit fullkomligt enahanda med de; process, som grufarbetaren än i dag underkastar mal men. De hafva först sönderkrossat klippmassan talrika stycken, dem de vaskat, rullat och genom id kelig gnidning förminskat; hvarefter den frigjord metallen så smäningom sjunkit till bottnen, meda de mindre tunga pattiklarne förts vidare framåt. V finna likaledes häri anledningen till att man så oft anträffar guld i sanden hos sädana floder, som frä! de omgifvande stränderna alltjemt i sig upptaga e! mängd jordpartiklar och andra ämnen, de der öfve allt, hvarest vattnet befinner sig i beröring med för handen varande stenbankar, äro, att vi så må ut tryeka oss, utsatta för en ständig sållning; och hvil ket sålunda utgör slutet på det stora urhafsarbetet. Ju längre man aflägsnar sig frän den härd, hvari från metallen utgått, desto mera rena och desto smärr måste naturligtvis guldkornen anträffas; ty i den mån strömfåran blifvit mindre strid, ha de större blocke: efter hand afsatt sig på flodbottnen, under det at återstoden underkastats en mängdubbelt ökad nöt ning. Det är också dertöre man i guldförande ström mar isynnerhet funnit den sand vara rik på metall hvilken bildar de s. k. låggrunden, äfvensom den de samlar sig vid de vinklar och knä, som uppstå genon flodens krökningar. Efter det vi sälunda med nägra ord erinrat om d omständigheter, som ållmännast äro förknippade met guldets upptäckande, öfvergå vi nu till minorna i Au stralien — denna engelska koloni, der innebyggarnt uppstiga då vi gå till sängs och hvarest juldagen ä den varmaste dagen på hela äret. Kastom till er början en blick på landskapet och föreställom oss at vi anlända sjövägen till Sydney, seglande förbi strän derna af Nya Syd-Gallien. Vi komma söder ifrän en frisk vestlig bris törer oss öfver Stilla Oceanen långa vågor, under det en klar himmel strälar öfve: vära hufvuden. Till venster om oss, babords säson det heter pä sjömansspråket, urskilja vi så smänin gom, genom den lätta dimma som beslöjar horison ten, de mörka teckningarne och vidunderliga profi lerna af en läng kedja af berg, bland hvilka öga förgäfves söker upptäcka en enda afrundad topp, är mindre nägra egentliga spetsar eller reguliera slutt ningar. På hela denna linie möter oss endast fan tastiska former. Topparne af dessa berg utgöras a länga, flacka ytor, som tvärt sluta sig i branta och slingrande brädjup, och hvilkas ytterkanter der och hvar bilda enstaka utsprång eller kamlika inskärnin. gar. Här se vi en kulle, som till formen fullkomlig liknar en koffert eller låda; der åter ett hus med sir skorsten, den der påminner om en ofantlig hatt eller snarare om en konformig mössa. Längre bort ändtligen se vi ett hustak, hvars sidor framskjuta unde; tvenne helt olika vinkellutningar, alldeles som om man, när det en gång uppfördes, haft en sådan bräd. ska, att man ej ens haft tid betjena sig af vattenpasset; — med ett ord, det är ett virrvarr af uppdykande föremäl af alla möjliga former och proportioner, liksom med flit anbragta och fästa om hvaran dra på det mest orimliga och för ögat stötande sätt. I den män vi nalkas stranden, urskilja vi allt tydligare denna kuriösa bergsformation och iakttaga då, att det mellan hafvet och de bugtiga konturerna al dess bas finnas vidsträckta jemna slätter — ett slags golfer, som äro mer och mindre betäckta med skog, hvars svartgröna färgton ingifver oss en sorglig känsla. Snart varseblifva vi en stor, hvit bergsklint, uppstigande till trehundra fots höjd öfver hafsytan, i hvilken öppnar sig en bred, irregulier remna, som lemnar oss tillträde till en dyster och ödslig hamn, så allmänt känd under namnet Botany-Bay. Nägra mil längre bort, norrut, höjer sig från klipporna ett fyrbäkstorn. Inunder detta, i sjelfva klippväggen som bildar dess ena sida, fäster man vär uppmärksamhet på en helt obetydlig fördjupning, mot hvilken rormannen nu med dristig hand slungar fartyget; det är här som Jacksons hamn är belägen. Dit anlända träffas vära blickar, liksom genom en hastig kulissförändring, af en dubbel kedja af berg, hvilka till hälften undandölja en tredje rad af klippspetsar, liggande ännu längre bort i bakgrunden, Det ficnes för öfrigt här tvänne särskilda sund, hvartdera om en half mils bredd och öppnande sig: det ena ät höger, det andra ät venster. Det förstnämnda, som kröker sig mot norden till, förer till en obebodd hafsvik, ännu i dag lika ödslig som den var då kapten Cook för första gängen besökte den; det sydliga äter utgör inlannet till den rätta Jacksons bamn ), Sedan vi genomseglat ett klippgrund, benämdi Suggan och Grisarne — det enda hinder, som på denna strät möter seglaren, — inkomma vi genast i en vidsträckt bassäng, hvars vatten har en vacker blö färg och är lika lugnt och stilla som en insjös. På alla sidor se vi oss omgifna at 50 3 60 fots höga bergspetsar, mellan hvilka ligga inkilade större och mindre vikar mad sandbotten, de der för det mesta så småningom afsmalna och bilda en mängd längsträckta sund i alla riktningar: Enär det öfverallt i dessa klippvikar är djupt vatten; så skulle hele verldens fartyg utan svårighet kunna inrymmas och kasta avkar uti Jacksons hamp; ja, de skute till och med med lätthet kunna samtidigt afasta sina ladd ningar, derest de der funno ett tillräckligt antal tra. nor, i ständ att föra sina tunga bördor upp till er sådan höjd som de kringliggande bergen. Sju mils väg söderut härifrån, på en framskjutande adde, omgifren af flera djupa och till ankring beväma vikar, presenterar sig staden Sydney, med sina stora, af hvit sten uppförda has, sina med klock: torn försedda kyrkor, sina fästbingsverk, käer och fördämningar. Oaktadt den bullrande verksamhet, som städse ätföljer hvarje stor eentraiplatsför han deln, märker man dock straxt att denna stad ännv beficner sig i lindan; och rätt ofta träffar man här på större tomrum mellan husen. Men mä man. begifva sig till George-street; man skall då få se er vå mil läng gata, bestående af tvenne snörräta rader vafbrutet sammanhärgandog, präktiga bus, försedda ned rika butiker, de der ej ens skulle misspryda de törsta städer i det gamla Europe. Men tiden tilläter oss dess värre ej att qvarstanna Sydney. Vi passa derföre på tillfallet och stiga ombord på en ängbit, som är fördig att afgå till Paramatta, en obelydlig stad, belägen 17 mil ifrår Sydney, vid ytterstå ändan af hafsbassängen, Den ir bebyggd med tegelmurade bus, bvilka omgifvås a icka trädgärdar; och vi skulle sparligen kunna trol ss vara förflyttade till någon liten by i Londons srennskep, derest icke vära blickar, ibland pomerans. ch fikonträden med flera andra trädslag, tillhörande! let varma klimatet, jomväl öfverallt möttes af häckar ! itaf vinrankor, birande de skönaste drufklasar. Vil ortsätta ru resan vidare till bäst, för att begifva oss j! ) Om man tager vattnets specifika vigt som enhet, så bestiger sig guldets vigt till 19, hvaremot jex-å; nets ej uppgär till mer än 8. Platinan ensam ärl, tyngre än guldet; med lika volum väger det nem , ligen 22 gänger mer än vattnet. ) Den första expedition, som var bestämd att koloni-. sera Australien, afgick dit 1788, under befäl af en! kapten Philip. Nedslagen och modfålld vid denlf tröstlösa anblicken af den rordliga hafsviken — lt den enda Cook angifvit — var kaptenen just i begrepp att låta hissa seglen för att vända tiilbaka, 1 PERPN 5, REE Sd NE sr ie ARE OR an JE ken STINA apr