Aftonbladet – 27 augusti 1852, sida 2

gen läskande dryck, ingen hälsosam föda syntes vid hans sjukbädd; han låg der som en eremit, okänd för, eller bortglömd af barmhertigheten, välviljan och menskligheten. Och ändå stod hans namn tryckt på de ett tusen tvåbundradeåttio porslinsburkarne. Det gick verlden omkring med läkedom och botemedel, det nämdes och välsignades af tusende munnar, under det mannen, som bar det, försmäktade , okänd för sin närmaste granne. Ändtligen rördes låset och den tunga dörren knarrade på sina rostiga gångjern. vÄr det du, Nathanael? sade den sjuke. Jag har låtit kalla dig, emedan det står mycket illa till med mig. Nathansel fattade hans hand, kände på hans puls och frågade om han icke äfven låtit kalla någon läkare. För att ruinera mig och rikta något apothek? Nej! Ännu har jag mina sinnen i behåll. , ; Läkarens åtgärder synas likväl här nödvändiga.r För att suga musten ur min magra kassa. Tala icke derom., Ni, som sjelf eger ett af läkarekonstens arcanam i er hand, skulle ni misskänna dess värde?a Just derför, just derför! Hvad vi sjelfva känna bedraga vi oss minst på. Jag skallberätta dig hvad som hände mig en gång. Just då jag fålt en betydlig reqvisition på min ögonsalva: hade en af droguerna stigit så, att jag omöjligen kunde använda den enligt föreskrifven qvantitet, utan att endera förlora på satsen eller förhöja priset, hvilket åter skulle hafva minskat afsättningen. I alla händelser syntes min förlust oundviklig. Hvad gjorde jag då? Jag minskade på den dyra: droguen, och ögonsalvan bibehöll sitt rykte. Sedan dess har jag kommit till den öfvertygelsen att