Aftonbladet – 26 augusti 1852, sida 1

män i staten. De äro på en gång immatrikulerade ordinarie tjenstemän, och ha såsom sådana lön af församlingen, samt tillika pane vikarier eller medhjelpare, och ha i denna egenskap aflöning af dessa. Blott i några ganska få stycken är gränsen bestämd emellan pastors och kaplans embetsåligganden. Denna gräns kan aldrig utstakas. Ju flera rålinier uppgöras, desto oftare skola kollisioner inträffa. Godtycket blir i allmänhet den obehagliga skiljedomaren mellan den enes och andres embetspligter. Sjelfva domkapitlen afgöra sådana tvister olika i det ena stiftet emot.det andra, i det ena fallet. olika emot det andra inom samma stift. Efterhand ha ännu flera prestembeten uppkommit, såsom bruksoch kapellpredikanter, pastoratsoch sockenadjnnkter, kateketer m. fl. I Dessas embetsåligganden äro ännu mindre bestämda. Behofvet både af kaplaner och dessa nyare tiders prester bevisar, att folkmängdens tillväxt kräfver en ökad själavård, men ock derjemte, att den tillväxande folkmängden pålägges ett onaturligt hinder att lösgöra sig från moderförsamlingen och sjelfständigt utveckla sina andliga krafter i slutna kyrkosamhällen under vård af sjelfständiga kyrkoherdar. Detta är-att med konstlade medel qväfva andens fria utveckling eller att förhindra naturens gång, på samma sätt som om man nekar barn att utgå ur föräldrahemmet och stifta egna hushåll, eliter som om man ville lägga dessa nya hushåll under ett beständigt välde af den förste stamfadren eller hans rätts innehafvare. ; Vi ha redan i föregående artiklar om presterskapets aflöning i Stockholm yrkat hvarje prests. sjelfständighet och ansvar inom dess bestämda distrikt. Mångfalden af prester och hopblandningen af deras embetsåligganden förvirra deras göromål och förlama embetets kraft. Den ena glömmer hvad den andra tillsagt, nedrifver hvad den andra uppbygt; den ena litar på den andra och alla undskylla sig. Detta är ej rätt. Hvarje prest bör ha sitt afskilda arbetsfält ntstakadt; utan hopblandning med andra, och sjelf framträda på skådeplatsen inför Gud och menniskor med sitt arbete, utan möjlighet att gömma sig, den ene bakom den andre; och hvarje embetsområde, som af en frisk prestman ej kan skötas ensamt, bör sönderdelas emellan fasta, ordinarie kyrkoherdar, och ej mellan betydningslösa medhjelpare, de må heta kaplaner, adjunkter eller hvad annat som helst. Det är orimligt, att den sg. k. moderförssmlingen, der pastor bor, skall af lagen vara upphöjd till en både andlig och verldslig förmånsrätt framför annexerna. Moderförsamlingens själar graderas till ett högre värde och behof än annexernas, enär en högre lärdom fordras för moderförssmlingarnes själasörjare, som är pastor, än för annexernas, som är kaplan, om också de sednares folkmängd många gånger öfverstiger moderförsamlingens. Det mest i ögonen fallande bevis på denna orimlighet är, att gocknarne Östmark, Gräsmark, Gunnarskog, Råda i Elfdalen ra. fl. af Carlstads stift, hvilkas folkmängd öfverstiger 4 å 5000 själar, skola vara kaplanseller sockenadjunktslägenheter, då socknarne Balingsta, Theda, Kalmar, Häggeby m. fl. inom erkestiftet, hvilkas folkmängd knappt uppgår till 600, och då socknen Atlingsbo på Gottland, hvars folkmängd utgör omkring 200, skola hvar för sig utgöra sjelfständiga pastorat, liksom de 604) och 200 själarne i Upland och på Gottland skulle gälla högre än de 4 å 5000 i Wermland. Pastor inom ett vidsträckt af flera socknar bestående pastorat kan under hela sin tjenstetid aldrig bli rätt hemmastadd i annexerna, kan der aldrig lära att känna personer och förhållanden såsom behofvet kräfver. Han blir på det hela alltid en fremling utom moderförsamlingen, alltid en stjuffader för sina annexer. Dessa utgöra dock till honom lika stor lön och i alla afseenden samma onera som moderförsamlingen, utan att kanske se eller höra honom oftare än vid den årliga Valborgmessosockenstämman, vid den årliga tiondeuppbörden, eller ock då enskilde för tillfälliga angelägenheter måste göra långväga besök till sin pastor, merendels: åtföljda af utbetalningar. Det är för annexernas invånare en ganska tung olägenhet att, såsom i norra och vestra orterna ej är så sällsynt, nödgas omkring tio mil färdas för att i moderförsamlingens kyrka sammanträda i pastoratsstämma. Det är för annexernas bebyggare ganska olägligt att nödgas förbigå sin kaplan och besöka pastor många mils väg för att betala en likstol, en äktenskapslysning, några runstyckens faitigprocent på en bouppteckning m. m. eller ock erlägga särskild betalning till kaplanen derföre att han skriftligen uträttar ärendernt hos pastor. Det är en könnbar olägenhet för både moderförsamlingar och annexer att betaia särskilda löner till flerahanda prester, i stället för att betala allt till en; att den yttersta presten skall taga lön af den främsta församlingen eller den främsta presten af den yttersta församlingen, hvarigenom händer, rsäsom i Elfdals pastorat uti Wermland (från hvilken ort en iflig önskan förnimmes om pastoratsklyfning, och ur hvars till 038 insända rikhaltiga sockenstämmoförhandlingar vi bemtat en stor del af här anförda fakta), att löngifvarne skola frakta kaplanens säd fem mil och deröfver från den nedersta till den öfversta församlingen och pastorstionden sarbma miltal från den öfversta till den nedersta församlingen, ja ända till 97, mil från öfversta ändan af pastoratet, der större delen af folket på 8 års tid ännu icke lärt att till utseendet känna sin pastor. Sådan frakt fram och tillbaka en ofta oländig mark, dessa 5 och 9 mil kunde betydligt förminskas, om all presterlig lön utgjordes endast till den prest, af hvilken socknen har den enda synliga nyttan. Endast denna orständighet föder mångas missnöje och kastar en mörk skugga öfver offentliga inrättningar, särdeles kyrkans.