Aftonbladet – 26 augusti 1852, sida 1

Ett af de nyttigare uppslagen vid sist förflutna riksdagen var ständernas begäran hos regeringen, att en lämpligare fördelning af åtskilliga pastorater måtte förberedas. Detta förslag, som för framtiden säkerligen skal bära många välgörande frukter, har föranledt regeringen att infordra domkapitlens och åtskilliga menigheters yttranden deröfver. Några sådana hafva äfven blifvit oss benäget meddelade. Oaktadt de kristna församlingarnes ursprungliga skick under påfveväldet undergick väsendtliga rubbningar, fick likväl i Sverige hvarje socken vanligen ega en serskild kyrkoherde. så att den ena församlingen ej subordinerade under eller blef ett osjelfständigt bihang till er annan. Hvarje socken hade ock, utan alla statsmedel, gjort sammanskott till inköp al boställe för sin själasörjare. Det kunde således icke vara annat än ett öppet våld emot kommunerna, då Gustaf I sammanslog flera socknar till ett pastorat och lemnade blott et! af boställena till sitt ursprungliga ändamål, men indrog de öfriga. Kyrkoherden vann ofta ej obetydligt på denna utvidgning i makt, inflytande och sportler, som ett honom anslaget större distrikt borde medföra, och den nögot minskade andliga myndigheten fick han dubbelt igen i egenskap af en med allt mera stigande makt utrustad byråkratisk sockenhöfding. Man såg ock presterna i allmänhet — med undantag egentligen blott af några få biskopar och de af konungen personligen förfördelade — med ifver omfatta konungens omskapningar på detta fält; det var företrädesvis församlingarne och uti dem egentligen allmogen som klagade, ty adeln fick dela rofvet af de andliga godsen. Snart märkte man dock, att kyrkoherden ej mäktade ensam sköta sina sammanslagna hjordar, helst under en tillväxande folkmängd. Ett nytt slags prester började alltmera uppstå under namn af kapellaner. Dessa motsvarade våra nuvarande pastorsadjunkter. De voro kyrkoherdarnes enskilda biträden och underhöllos endast af dessa. Småningom förmåddes församlingarne att göra tillskott i matvaror och spanmäl, hvarigenom kyrkoherdens aflöning till. medbjelparen kunde nedsättas.