Aftonbladet – 23 augusti 1852, sida 2

jEniken förargelse inom församlingen ett dylikt prof på slapphet hos en kyrklig auktoritet i fråga om pre sternas sedliga lif skall åstadkomma, är temligen tydligt; särdeles då man jemför den med den pedantiska stränghet; bvarmed man vill reglera församlingens tro och bekännelse, ln — Hernösandsposten meddelar följande af doktor Eneroth afgifna berättelse om ett i Medelpad till följe af vattenskräck inträffadt dödsfall; : Omkring medio af Juni månad blef bondesonen Lindström från Stige by biten af en till gärden hörande huad, hvilken han, för att ibjelskjuta, just då skulle utbära frän det rum, den hunden varit bunden och instängd. Hunden var hvad man kallar en god gärdvar, säledes af naturen ilsken mot obekanta persoccer, men någon sjuklighet hade hos honom icke förmärkts. Bettet, som träffade dorsalytan af venstra henden, midt öfver pekfingrets första ledgäng, var obetydligt och endast genomträngande hudbetäckningen; skedvatten indröps genastisäret, hvarefter detta hastigt läktes och det passerade snart glömdes. Fredagsafton, den 6 dennes, började Lindström förmärka en smärtsam känsla i venstra handen, smäningom stigande uppät och på Lördagen öfvergäende till verk i hela armen ät nacken och öfre delen af ryggraden, i förening med stor oro och nedslagenhet, qval och bränning i precordia. Söndagsförmiddag infunno.sig de första symptomerna af kramp i svalsets muskler och från denna tid inträdde jemte en brännande känsla i halsen och magen, de förskräckligaste qval och qväfningssymptomer vid försök att nedsvälja vatten eller andra flytande ämnen. Med kortare afbrott af ett slags luga ökade sig symptomerna allt mer och mer, paroxysmer af raseri infann sig, då den sjuke, som ej kunde ligga, utan satt i framlutad ställning, rusade upp pä golfvet och begärde att fasthällas. I allmänhet hade medvetandet varit bibehållet. Dä undertecknad, tisdagsmiddagen kl. 1d. 10 d:s, ankom till stället, satt den sjuke på egen begäran fasthällen af 2 personer, af hvilka den ene, hällande honom i sina knän, hade armarna härdt spända öfver patientens maggrop och den andra fastböll bufvudet. Ansigtet var rödt, ögonen blodsprängda, stirrande och znistrande, tungan glänsande röd; nägra bläsor under densamma kunde ej förmärkas; ur munnen flöt och utspottades i ymnighet en seg, slemmig saliv; pulsen nägot härd men ej hastig; sköldkörteln (glandula tbyreoidea) på halsen kändes crepiterande af ex travaserad luft. Oupphörliga anfall af qväfning egde rum och den sjuke doppade dä med en convulsivisk häftighet ena handens fingrar i ett på sidan om honoom stående kärl med vatten och närmade den med samma skyndsamhet ät munnen, hvarvid de väldsammaste förvridningar af ansigtets muskler och kroppen, jemte de förskräckligaste qväfningsanfall infunno sig, hvarunder fingrarne nedstttes i halsen, säsom skulle han genom tungrotens nedtryckning söka bana större utrymme för andedrägten. Enahanda qväfningssymptomer framkallades genom åsynen af det ät honom framräckta vattenkärlet. Ingen droppe af nägot flytande ämne kunde nedsväljas, bvaremot, ehuru med svärighet, nägra hallon depasserade svaljet. Jemte nyss anförda symptomer anmärktes en förvånande känslighet för luftdrag. Endast närmandet till den sjukes ansigte af en näsduk, för att aftorka svetten eller den utflytande saliven, framkallade qväfningsanfall, ja — till och med endast äsynen af att ett dylikt plagg hastizt framhölls eller på nägot afständ handterades. Ljusskygghet förefanns likaledes. Efter stark åderlätning på ena armen, nägra opiipiller instoppade i hallon samt catomel (gr. x) likaledes i hallon, inträdde en remission af qväfningsanfallen och den sjuke kunde tillbringa nägra timmar sittande i sängen. Kloekan 6 på aftonen förnyades äter anfallen med förfärlig hätigbet och fortforo till kl. 8, dä han äter kunde fördyttas i sängen. Med omvexlande kortare ögonblick if lindriog och melanät de qvalfullaste qväfningssttacker, förgingo äter tvenne timmar; krafterna minskades nu, palsen sjönk, ansigtet blef blekare och nedre extremiteterna kalla; qväfningssymptomerna och srampen aftogo, sä att den sjuke på sista halitimman kunde nedsvälja circa tvenne matskedar uppvärmd mjölk, hvirefter döden lugnt inställde sig kl. 11 på natten. Det ofvan anmärkta emphysemet i sköldkörteln hade nu vidgat sig öfver halsen och öfre delen af bröstkorgens framsida. Så slutades denna sjukdom, hvars symptomers förfärlighet ej läter beskrifva sig. Äfven under de bäftigaste paroxysmer visade likväl den sjuke ingen beaägenhet att bitas eller utöfva väldsamhet emot sin omgifnaing, men uppmanade flere gänger dem, som fastböllo honom, att göra detta kraftigt, emedan han i annat fall egde nog styrka att lösslita sig. Med undantag af kortare ögonblick, egde Lindström fullt medvetande och tålade om sin förtviflade belägenhet. Att sjukdomen kunde härleda sig frän bundbettet, detta bade ingenasens anat. Lindström var en af alla! värderåd och athållet man, gift sedan tvenne år och lemnade nu sin unga sörjande hustru i grossess. 5 oo Eo förgare vid namn Frans, frän Stöde församling, hade nära liktidigt med Lindström blifvit biten af samma bund. Säret hade 3:ne dygn derefter blifvit med knif bortiskuret. Denne Frans var visserligen äfven nu illamäende, men detta syntes bestä uti lefverlidande och Morbus Brigthi. hå rr Av MPV DS RANN RpCe lv