Aftonbladet – 19 augusti 1852, sida 2

vr ÅA ww NN Ön Konung ..Carl Johans. lektioner .i svenska oj 4 vo Ö i språket, för kanslirådet Wallmark. Härom anförer hr Wallmark i sin sjelfbiografi följande: Det är: deras företräde, hvilkas modersmäl är nägot-af verldsspräken, — och : bland dessa i främsta rummet det franska, — att de ej behöfva känna nägot annat för att ändä förvärfva den högsta bädevetenskapliga och vittra bildning, och att den nya Kronpainsen i bäda dessa hänseenden var utmärkt, erfor jag snart, till min stora förundran huru han, nästan under ständiga fölttäg, hunnit förvärfva den. Jag räkade en gäng nämna Östgöthernes välde i Italien och Vandalernas i Afrika, och ehuru dessa väldens historier blott utgöra små holmar i historiens haf, upprepade han dem ur minnet. ända till de minsta. detaljer. Nämnde jag bändelsevis nägon ryktbar bjelte i äldre eller nyare tider, så uppgaf han straxt icke allenast de krig i hvilka han utmärkt sig, men anledningen till dessa krig och ställena der han vunnit bataljer, ja anda till de stridandes antal. Citerade jag nägon vers af Corneille, Racine eller Voltaire, så uppgaf ban straxt i hvilken tragedi och scen den förekom och hvilken interlokutör som yttrat den, reciterande sjelf hela scenen.s Ur Montesquieus Es.rit des loix hörde jag honom ofta citera hela ställen, liksom ur Rousseaus. Contrat Social. Inom krigsvetenskapernas vidsträckta fält borde den, hvars egentliga fack de-utgjorde, vara-icke mindre hemmastadd, och jag hade en gång tillfälle att i Befästhingskonsten höra ett samtal mellan. Carl Johan och general Frane Sparre, söm jag naturligtvis ej förstod, men hvarvid han citerade de utmärktäste franska författare i denna. väg, ifrån Vauban ända till våra tider. Med detta utomordentliga minne, som han bibehöll ända till slutet af-sin lefnad (jag hörde honom i Dec. 1843 ur minnet uppgifva huru mycket sillfver hvart är sedanrealisationen blifvit uttaget ur Banken) förenade ban — dock det beböfver ej sägas — en lika utomordentlig och skarp blick och ett blixtrande snille, som ofta yttrade sig i-.de qvickaste infall och de mest originblla och träffande anmärkningar, Att med. en sädan discipel börja med svenska grammatikan hade varit att på en gäng ioge honom afsmak för hela spräkstudiet. Det hade gätt mig som Leopold berättade att det gick honom, vid ett dylikt uppdrag af Gustaf III... Som Leopold förutsäg fruktlösheten af denna möda och gerna ville slippa deny sökte han ej gifva definitionerna. på -Partes Orationis med andra ord än Strelings, När konungen derföre frågade hvad att Nömen Adjectivum är, svarade Leopold:det är attvord, som man kan läggd Man, Qvima, Ting till. Könudgen utbrast i högt skratt — öch lektionerna kommo ej sedan i fräga. Jag uppsatte derföre på särskildtå papper och på svenska alla de frågor, som prinsen kunde ställa på personer af olika samhällsklasser och yrken. i de delar .deraf,--som kunde iotressera bonom att: få besvarade, och sä ställda, att de kunde besvaras. med tal: (ett, två, tre o. 5, V., hvilka till den ändan lätt lårdes honom), hvarvid jag tillika hade författat och lätit trycka tabeller, som utvisade böjoingarne i vära conjugationer och declinationer, och som vi hade framför oss för att under läsningen kunna päpekas. . Dessa fräglistor, som han kallade mes cahierse, lärde han snart utantill, men var dock angelägen .-att-bli examinerad deri. Sedan ban pä-detta sätt inhemtat ett -visst-ordförrädy öfvergick jag till läsning af nägot intressant prosaiskt stycke, hvarmed jag började explieationev; men jag kunde ej förmå prinsen att repetera det expliceråde stället. Non, allez toujours, svarade han, intagen af sjelfva skriftens intresse, Det gick i början bra, i synnerhet sedan H. K: H,. Kronprinsessan med H. E, H. Arfprinsen-(bos hvilken jag i samma egenskap äfven blef anställd) i början af Januari 1811 hitkommit. Hennes Kongl. Höghet täcktes äfven på samma timma som Dess Gemäl taga undervisning i språket, och prinsen slet sig då frän sina göromäl för att göra benne sällskap. Vous aves raison; sadehon, comment voulez-vous un jour gouverner un pays sans savoir sa langue? Moi je nen ai pas besoin,. et vous voyez c6pendant que je veux prendre des legons de Mr. Wallmark. Men prihsens göromäl blefvo allt mer och mer öfverhopande. Carl XIII insjuknade i början af 1811 och kronprinsen fick nu alla regeriogsbestyren sig anförtrodda :dertill kom sedan. den politiska förvecklingen med Frankrike, så att numera icke timmar, men fjerdedels timmar — och oftåst icke ens sädana — Iölefvo honom öfriga för mig. För att afvakta dep: tillbragte jag hela dagen och ofta halfva vatten, dn mältidstimmar wådantagne,; i prinsens förivak, hvilket kan intygas af prinsens däv. och ännu lefvande förste kammartjenare br Moulier, m.fl. AF riksdagen i Örebro 1812, dit jag, i-anledaing af min befattning, var Deras Kongl. Höglieter följaktig , hoppades jag mycket. På däv. höfcartelleren, frih. Wetterstedts begäran uppläste H. K. H. Kronprinsen päsvenska sitt tal till Riksens Ständers helsningsdeputation. Jag stod i ett rum näst intill det hvari deputationen hade företräde och hvartill dörren lemnades på glänt --2 må fanta 4 2 oc arv jag naue aeputationen midt emot mig. Närprins sen började med sin vanliga höga stämma och utsa brytning läsa, framstörtade tärar ur flera bönders ögon. och en allmän förväning och glädje uttryckte sig i allas ansigten, så att prinsen, sjelf rörd, böll på att komma af sig. Vid audiensens slut inträdde ban i detirum: der jag stod. Aldrig i mitt lif; utbrast ban, högst förvänad, :bade jag kunnat föreställa mig något sädant. Ni har ju haft kungar förut, som icke känt ert språk. Fredrik och Adolf Fredrik voro ju tyskar.; Ja, svarade jag, E. K. H., men de fanåo Jock nödvändigheten att lära värt språk och lärde det laäfven. Jar, inföll han, jag inser den ock nu mer än nägonpsip; jag måste, jag skall lära det och ge er all den tid dertill ni begär.s Defta löfto hölls dock icke och kunde ej hållas. De vigtiga riksdagsären. derna och de underband!ingar med utländska diplo. mater, som här törehades,; upprogo så Priosens tid, att liten eller ingen blef öfrig för mig. Emellertid lofvade han dock att vid de courer han onsoch lör.