Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 3

hade pligter att uppfylla emot Bernard, al hon var skyldig säga ett farväl åt denne värd som varit så grannlaga att hon icke ens an: hans rättigheter, en upprättelse åt denne ädel modiga själ, som hon i sin okunnighet kun nat anklaga för slafviskhet. Hon förstod ai det var hennes skyldighet att sjelf underrätt den unge mannen om deras snara afresa, fö att bespara honom om icke smärtan, doc förödmjukelsen derutaf, Herr Bernard,, återtog bon, sedan ho satt sig bredvid honöm, med en rörelse, son hon icke sökte dölja; vinom två dagar lem nar min far och jag detta slott, som ick mera tillhör oss; jag har icke velat fara för än jag tackat er, gom varit så god emot mi gamle far; hela mitt lif skall jag af innerst hjerta vara er erkänsam derför. Ja, ni hå varit så god och så ädelmodig, att jag ick en gång förr än i går anat det. 1 Ni reser, min fröken, ni reserls sfopad Bernard utom sig. Hvad har jag gjort er Kanske har jag, utan att veta det, på någo sätt förolämpat er eller er herr far? Jag ä ingenting annat än en soldat och känner ick till verlden — men resa! — Ni får ick resa.n Vi måste detx, sade Helene; vår hede föreskrifver det och er egen fordrar det. On min far i afskedsstunden icke visar sig emo er så tacksam han bör vara och vill synas så förlåt honom. Mm far är gammal, vi hans ålder har man sina svagheter. Harma icke deröfver; jag känner mig rik nog att ä ven afbetala hans tacksamhetsskuld, jemte mi egen. Sö Ni reger!s upprepade Bernard... men or ni reser, min fröken, hvad vill ni då det skal blifva af mig? Jag står ensam i verlden; i; har hvarken familj, vänner eller fränder; d få vänner jag återfunnit vid min hemkomst