Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 2

att återställa den i sina vapenbröders ögon, måste han ruinera, bortjaga den qvinna han älskade, äfvensom hennes far. Huru skulle han: kunna besluta sig härtill, han som förskräcktes vid blotta tankan att hans värdfolk en dag kunde aflägsna sig af fri vilja, han som ofta frågade sig sjelf med fasa hvad det skulle blifva af honom i det öde slottet om markisen och hans dotter lemnade det? Han älskade Hålene öfver allting, och icke henne endast. Han kände sig äfven hemligt dragen till markisen. Han trifdes så väl inom denna familjkrets, hvars lätta behagliga umgängeston fängslade honom. Tanken att gifta sig med Heåelene, som skulle ställt allt till rätta, och för hvilken .den gamle adelsmannen sjelf icke ryggat tillbaka, hade aldrig fallit Bernard in. Under häftigheten af sina rörelser, under sjelfständigheten af sin karakter, under eldigheten af: sina känslor, dolde:han en blyg själs hela grannlagenhet, Det medvetande han egde om sina rättigheter gjorde honom ödmjuk i stället för djerf. Emellertid hade inom en vecka allt omkring honom antagit liksom en ny gestalt. På samma gång som skog och fält grönskade utom honom, blomstrade inom honom en hel vår; fröken de la Seigliere hade återsynts i hans lif liksom grönskan på marken. Helenes närvaro, de samtal han nyligen haft med markisen, den nästan ömma vänskap som den gamle ädlingen visade hogom, några ord som samma morgon undfallit denne, allt detta i förening med vårflägtarne, löfvens doft och. solens varma strålar, uppfyllde. Bernard med en oförklarlig oro, med en namnlös tjusning, en sakta rysning som är lyckans första darrning. Upprörd utan att rätt veta hvarför, återvände nu Bernard i galopp, ty redan började natten sänka sitt flor öfver dalen, då han vid en krökning af vägen blef varse den lilla ka