Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 2

passion. Bernard var en af dessa verksamma, lifliga unge män, hvars ungdom tillbragts på slagfältet och som icke haft tid att älska eller drömma. Vid 27 år — vid denna ålder, som vår tids ynglingar förspillt i lättsinnigt öfverflöd — hade Bernard endast känt ärelystnadens vackra passion. Det var således lätt att förutse, att om kärlekens frö någensin föll i denna själ, det hastigt skulle uppspira till ett väldigt träd med djupa rötter i denna nya och fruktbara jordmån. Han såg Helene och älskade heune. Och hvarför skulle han icke gjort det? Hon var rikt begåfvad med behag och skönhet, oskuld och snille, hade alla sitt stånds utmärkelser, utan att ega dess inskränkta ideereller föråldrade grundsatser. Med liljans höga stolthet förenade hon dess ljufva, rena doft; med framtidens poesi förenade hon vår tids sträfvande till. det goda. Och denna kyska, ädla varelse hade mött honom med ett vänligt leende! Hon hade talat med honom om hans gamle far, hvars ögon hon tillslutit! Det var hon som haft den frånvarande sonens plats vid gubbens sjuksäng, hon som emottagit hans sista välsignelse och suck. Vid berättelsen om de lidanden han utstått hade han sett hennes sköna ögon fuktas; han hade sett dem blixtra vid berättelsen om hans lyckliga fälttåg . . Huru skulle han undgått att älska henne? Han hade först älskat henne med den stilla och ljufva kärlek, som knappt eger medvetände af sin tillvaro, och sedan, då han såg Helene hastigt fly honom, med den ljuva, häftiga passion som känner sig hopplös. Då skådade han -på en gång ned i sitt bjerta och i sin framtid, och. förfärades. Han förstod nu höra ban, tjusad och förtrollad, tanklösi emottagit en tvetydig ställning, som allmän klandrades, att hans öra stod på spel, och fö!