Aftonbladet – 14 augusti 1852, sida 3

som förstenad, liksom himlens eld verkligen träffat henne. Bra lik dessa automater som man med en fjäder låter synas och försvinna efter behag, hade Raoul återkomroit, liksom han rest på en vink af sin mor, med samma leende på läpparna och samma knut på halsduken. Fan var väl ej något snille, men en god och hederlig själ, en ärang man. Aldrig hade han deltagit i sin mors intriger, utan till och med, tack vare det förstånd och den skarpsynthet naturen förlänat honom, kunna vi försäkra att han icke en gång anade dem. Ända hittills hade han liksom Hålene trott att den gamle Stamply, då han beröfvade sig allt, endast återställde markisen de la Seigligre sin rättmätiga egendom, och att den hedersmannen häruti blott lydt sitt samvetes röst. Raoul hade, sanningen att säga, aldrig så noga tänkt på hela denna affär, han hade blott sett resultaterna, som icke misshagade honom på något sätt. Fattig, hade han dock alltid böjelse för öfverflöd, han tyckte icke att en ram af millioner missprydde ett vackert porträtt. Likväl älskade han Hålene mindre för hennes förmögenhet än för hennes skönhet; han älskade henne på sitt vis kallt men ädelt; utan passion men också utan beräkning. Han visste dessutom vigten af ett gifvet och emottaget löfte; aldrig hade egennyttan och beräkningen någonsin fläckat hans hederskänsla. Då han fick veta hvad som händt under hang frånvaro, Bernards underbara uppståndelse, hans återkomst till Frankrike, hans vistelse på slottet, hans obestridliga arfsrättigheter, hvarutaf oundvikligen följde markisens och hans dotters ruin, blef Raoul, som man lätt kan fatta, icke synnerigen glad; hans ansigte förlängdes märkbart och uttryckte ringa tillfredsställelse; men då ru. de Vaubert beslutsamt . frågade gin son