Aftonbladet – 14 augusti 1852, sida 3

kunde icke äterhålla sina tårar, — tårar, bra olika dem hon gjutit på morgonen. Under smärtan af en dunkel, outredd saknad kände kon sitt bröst beklämmas af en dof oro. Då hon först genomögnade Raoulg biljett, hade hon blott fattat och förstått em sak, den att baronen påminte henne om den svurna eden: och talade om mened och löftesbrott; resten hade undgått Helene i sin förvirring. Nu lugnad af sin uppoffring, återkommen från sin första bestörtning, återkällades i hennes minne åtskilliga uttryck i fästmannens bref, vid hvilka hon knappt föstat sig, men som dock qvarlemnat ött plågsamt intryck i hennes själ. :Hastigt blefvo hennes hågkomster ljusare och redigare, hon framtog Raouls bref, genomläste det noga, öfvervägde hvarje ord och mening. Ovilkorligt öfvergick hennes öfverraskning i eftersinnande, och hon försjönk slutligen i djupt begrundande. Det var en ren varelse, ett ädelt och fromt bjerta, en obefläckad själ, som aldrig ens med yttersta spetsen af sina englavingar vidrört verldens dy. De skönaste illusioner bodde inom henne. :Hon trodde fast på det goda och misstänkte aldrig det onda. Kortligen, så stor var hennes barnsliga oskuld, att det aldrig en enda gång fallit henne in att icke fru de Vauberts intresse och oegennytta var uppriktig och sann. Alltsedan Bernards ankomst hade hon dock dunkelt anat att någonting hemlighetsfullt, besynnerligt förehades omkring henne. Ehuru hvarken misstrogen eller nyfiken, hade hon ofta tänkt deröfver, synnerligast då hon gåg sin fars Iynne förs mörkas och ofta fann honom nedslagen, han, som äfven i landsflykten alltid var så glad, sorglös och leende. (Forts, följer.)