Aftonbladet – 13 augusti 1852, sida 2

1107 ärs revoiutton, TepuDlisen, KeJSaredOwet, Bourbonernas återkomst äro historiska romenter, som de franska romanförfattarne ch dramaturgerna begagnat till bas för en ådan mångfald af skapelser i skönlitteratuons verld, att man svårligen numera kan inta sig en tafla från detta tidehvarf, som till sina grunddrag i mer eller mindre mån im inner om någon af sina föregångare. Men so m ett skönt landskap alltid kan aftecknas ån olika synpunkter och under olika belysng, och likväl alltid blifva en skön tafla, n ne mligen en mästares hand förer penseln, är äfven nyssnämnde historiska period så k på skiftande tilldragelser, och erbjuder så ånga. märkliga företeelser, så i tankeverlden m i. de politiska och sociala förhållanderna, t en författare med förmåga att kasta en ick djupare in i tidehvarfvets anda, alltid all kunna åt en teckning derur gifva ett ort. intresse och äfven förläna det nyhetens h ag, om än den yttre omklädnaden, de pf ssamt kända historiska tilldragelserna påi nna om föregående -mästares verk. Ett sådant arbete är efter vär uppfattning mes Sandeaus roman Fröken de la Seiglieres. fela den på den historiska bottnen sig stödande intrigen, sjelfva den med fin pensel eccknade ljufva, älskliga Helene de la Seiglicre, om författaren på sätt och vis gjort till sin vafvudperson, dock förnämligast genom att ör sitt arbete låna hennes namn, träda i sjelfva rerket vid ett närmare betraktande i skuggan ör de hufvudtyper som författaren framställt ti markis. de la Seiglieres och baronessan de Tauberts personer. Strängt taget skulle man ill och med kunna säga att det endast är markisens mästerligt genomförda bild som utsör kärnan af arbetet, och att baronessan de Vauberts mera idealiserade karakter blifvit ställd vid dess sida, mindre för att sjelf återgifva något drag af tidehvarfvets lynne än för att belysa alla sidorna af denna så egendomliga anda, som karakteriserade denna aristokrati, öfver hvilken verldshändelserna rulade fram utan att förmå krossa en enda af 288 så djupt rotade fördomar, denna samma nistokrati som ännu i dag sitter i Faubourg St. Germain och åser huru den ena tronen, len. ena styrelsen efter den andra ramlar och indira uppresa sig, utan att den fattar det lesitimiteten är död och feodalväldet för evigt störtadt. Alla dessa omdömen gälla i lika om icke . högre grad den på romanen grundade pjesen. De åtskilliga förändringar i intrigen och den slutliga upplösningen, som öfverflyttandet på scenen gjort nödvändiga, rubba intet i detta afseende. Vi förutsätta att våra läsare tagit kännedom om den i vår följetong meddeladel romanen och anse det derföre öfverflödigt att göra någon resumå af pjesens innehåll, synnerligast som vi ej vilja störa intresset för dem som änna till slutet följa romanen eller för dem som äro i tillfälle att på Djurgårdsteatern se dess bilder lifvade, så att säga förverkligade. Allt utvecklar sig i enahanda rigtning som i romanen ända till slutkatastrofen, som blifvit totalt förändrad, dock utan att man behöft modifiera någon af karaktererna med undantag af den unge Raoul de Vauberts, Helånes fästman, men genom hvilken förändring man fått stycket till komedi i stället för skådespel och i öfrigt hos åskådaren qvarlempar ett angenämare intryck. Markis de la Seiglieres parti som sålunda af så många skäl blifvit hufvudrollen, har blifvit det än ytterligare vid uppsättningen på Djurgårdsteatern genom rollens öfvertagande af hr Pierre Deland. Den som i Topelii sEfter 50 år sett huru hr D. utförde Magnus Drakenhjelms roll, typen från Gustaf III:s hof, den kan göra sig en föreställning om hvad han bör kunna göra och hvad han och verkligen gjort af en karakter sådan som den ifrågavarande. Med den genialitet i uppfattning, som städse utmärker denne förtjente skådespelare, återger hr Deland alla de fina och skiftande dragen hos :denne på samma gång sorglöse och. egoistiske, ridderlige och lättsinnige hofman och aristokrat. Om man afser från dess inre, dess sociala betydelse, så ligger det en fin, en ypperlig komik uti den naiva okunnighet, hvari den goda markisen lefver förande allt hvad på ett fjerdedels sekel tilldragit sig omkring honom; hr Deland återger mästerligt dessa momenter, och skördade äfven derför ett bifall, lika smickrande för skådespelaren som det är ett fägnande bevis på publikens goda smak och urskiljning. Huru förträfflig är icke denne markis i sin billiga harm öfver den lumpne Buonaparte, som atvärt semot alla krigskonstens reglor. på tre veckor eröfrade Pressen. Helt annorlunda gick det till i de gamla goda tiderna. Tala om ssjuåriga, om trettioåriga krigets utropar markisen, det var annat slag det.s I sanning, den som önskar sig ett rätt hjertligt nöje, måste höra hr Deland säga dessa ord, säga dem så, som endast han kan göra det. . Hr Deland hade uti sin fru fått en värdig motspelerska i baronessan Vauberts roll. Fru Deland återgaf förträffligt denna ränkfulla qvinna, som under en fin verldstons och er affekterad Hbjertlighets hala mask döljer sins ständigt vakande egoistiska afsigter. Helåne de la Seigligre återgafs af mill De: land. Denna unga skådespelerska, hvars e gentliga genre torde vara den lättare, gladare komedien, motsvarade måhända icke i allt der bild man tänkt sig såsom den milda, alivar liga Helene. Sjelfva hennes organ tillåte henne ej att i sin röst inlägga det ljufva, de smekande som denna roll fordrar. Dock må ste man erkänna et förtjenstfullt bemödande en god vilja, som äfven stundom, såsom t ex. i tredje akten, äfvensom i slutscenen kröntes med utmärkt framgång och lemnad föga öfrigt att önska. Hr Schwartz hade öfvertagit Bernards, de! unge krigarens roll. Bernard är en lägret son, och vreden och hatet gjorde honom tvä och stel vid sitt uppträdande i den roans hus som beröfvat honom sin egendom och för i lbittrat hans gamla fars sista dagar; men MIL LA AO Lbunrts drifver denna stel