Aftonbladet – 12 augusti 1852, sida 2

och småleende. Dagen derpå möttes de begge unga i parken, och tjusningen började åter, mera dunkel och skönare än förr. Men huru framställa saken för Helene? Genom hvilka krokvägar leda henne till det önskade målet? För ingenting i verlden skulle markisen velat uppdaga för henne sin förödmjukande ställning till Bernard. Han kände för väl den ädla, stolta varelsen; han visste med hvilken högsint själ han hade att göra. Och det var dock denna rena själ han skulle göra till sin medbrottsling. En dag satt markisen försänkt i betraktelser, då han kände tvenne smekande armar slingra sig kring hans hals, och såg Hålönes ljufva blick som smålog åt honom. Han dro henne till sig, -omfamnade henne ömt, oc kysste hennes blonda lockar. Då Helene sagta drog sig ur sin fars armar, såg hon tårar i hans ögon, Min far!vropade hon i det hon fattade hans hand; pi har sorger som ni döljer för ert barn. Jag vet det, jag är säker derpå; det är icke i dag först Jag märker det. Mum far, hvad fattas er? Till hvem kan ni anförtro era bekymmer om icke till mig? Är jag icke er älskade dotter? Då vi lefde i det aflägsna Tyskland beköfde jag blott småle och ni blef glad. Min far, tala med mig. Någonting underligt och oförklarligt föregår ikring oss. Hvart har ert goda lynne, som gjorde mig så lycklig, tagit vägen? Ni är sorgsen; fru de Vaubert är orolig; jag sjelf är orolig och lider af att se erlida. Min far, säg mig bvad som fattas er? Kan icke er dotter lindra-er smörta?v ; Då markisen såg offret sjelf kasta sig på altaret, greps han af djup rörelse; vid denna stämma, så öm, så uppriktig, så deltagande, orast han ut i gråt och föll i Helöneg armar. O, min Gud! Hvad har då händt? Fin