Aftonbladet – 12 augusti 1852, sida 2

ken slottet. La Seiglisre, hvars rutor glänste i månskenet. Oaktadt nattkylan förblef hon nära en timma stödd vid fönsterkarmen, försänkt i djupt begrundande. Hastigt upplyftade hon nu sitt hufvud, hennes ögon tindrade, och lik Ajax som hotade Gudarna gjorde hon en utmanande åtbörd ät stotttet och utropade: Nu har jag det! Derpå skref fru de Vaubert till Raoul dessa enda ord: Kom igen,, lade sig att sofva med detta leende på läpparna som dämonen måste hafva lå den beslutat en själs undergång. XI. Efter denna anmärkningsvärda afton, syntes ru de Vaubert icke mera till på slottet, och slottet fann sig väl derutaf. Under de få dasar som förflöto till upplösningen af denna illa berättelse, uppstod ett godt och vänligt örhållande emellan Markisen och Bernard. 5edan;han icke mer retades af fru de Vauverts närvaro, blef Bernard, som alltid hyst nissstroende emot henne, mera tillgönglig; narkisen å sin sida tycktes hafva fattat en pprigtig och öm tillgifvenhet för sin unge säst. Begge tycktes hafva tillinbördes fromna, mildrat sina tankar och åsigter. Om ftnarna, vid eldbrasan, pratade de, men lisputerade icke. Dessutom hade deras amtal allt sedan baronessans frånvaro, antait en mindre politisk och mera förtrolig vänding. Markisen talade om det husliga lifvets yeka, och äktenskapets glädje, och lät undalla sig ord som kommo Bernard att darra af bestämd sällhet. En afton bad markisen! änligt sin dotter att stanna qvar i salongen, stället för att draga sig tillbaka till sitt rum. Jå den första förlägenheten var skingrad, för: öt aftonen som förtrollade timmar; markisen: ar glad, upprymd, och: älskvärd; Bernard! yeklig och vemodig; Helene drömmande tyst,