Aftonbladet – 11 augusti 1852, sida 3

nat jag än hennes eget, något annat intresse än hennes eget. Utan att ens fråga sig hvarifrån markisen i en hast fått så nya och oväntade åsigter såg och förstod baronessan i början blott en enda sak, den att hennes gamle vän sjelf öppnat den dörr hvarigenom Raoul om så behöfdes kunde draga sig tillbaka. Markis, sade hon med förekommande vänlighet, hvad ni sagt är fullt af sanning, och ehuru. jag aldrig betviflat ert ljusa förstånd, ehuru jag alltid under ert älskvärda väsende anat en djupt begrundande själ; så bekänner jag emedertid. att jag är lika öfverraskad som förtjust att finna er hysa så upplysta och vackra ider. Jag lyckönskar er af allt mitt bjerta.n Markisen upplyfte hufvudet och såg på fru de Vaubert med den mans mine som fått sig en näfve rosor i synen i stället för de eldgnistor han väntat. Å sin sida alltför mycket egoist för att misstänka någonting utom det som rörde honom sjelf, sökte han icke förklara baronessans artighet, utan gladde sig blott deråt. Det är med få undantag allas vår historia, itertog han lifligt, under det han med beandransvärd sjelfförnöjelse strök sig om hakan. psEmedan det tillfallit oss behag och älskvärdhet, hämnas pedanter och narrar med att förneka oss snillets öfverlögsenhet. Då vi värligas blanda oss i derag bop, skola vi bevisa utt vi kunna segra på alla sorts slagfält, och man skall se oss strida med ord och tanke iksom fordom med svärd och lang. Markis,, sade fru de Vaubert, som ville yebehålla samtalet vid des första vändning, för att återkomma till hvad ni nyss yttrade, nr let ganska visst att adeln går under, om den, stället för att ingå andra förbindelser, isolerar sig inom sina borgar och sluter sig inom sin tolthet, Det är en vacklande byggnad, som