Aftonbladet – 10 augusti 1852, sida 3

Ce EA v ER 0 RN Nor var Vv LH (Införes mot betalning). Löjtnanten vid Nerikes. kongl regemente extra adjutanten uti -kongt krigskolle gium Robert Falkenstedt. (Grafminne.) Ack, hur sällsamt och hur plötsligt ändas ej vär färd ibland. Halkar lätta lefnadsjullen öfver till en annan strand! Slutet här på all vär äflan, på all lycka, rosenröd Och på alla vära sorger, som oss trycka, heter död. Och ej blott i krigets lägor, ej blott uppå stridens fali Har allshärjaren den starke sina segertecken ställt; Utan ock i djupa freden smyger han ibland oss än, Rycker son frän far och fader ifrån barn och vän från vän. Emot honom inga vakter, ingen konst oss rädda kan. Inga böner, inga suckar, inga maktspråk lyder han, Hvad på land vi stundom rädda, sluter han i vågens famn, Och hvad än ur vägen bärjas, för han dock uti sin hamn, Broder! det är dina öden, som jag mälar i min säng; O, en lefnadsbild så dyster och så ljus på samma gäng; Ljus, ty mängen vänlig engel sväfvar kring dess flydda dar, Dyster, ty den var fulländad innan knappt den börjad var. Jag dig kände ifrån fordom, ifrån barndomsdar så väl, Mycken tro och kärlek bodde uti djupet af din själ, Och uppå ditt hjerta drömde mänget ädelt lifsfrö; som Ville växa opp med tiden, men dock knappt till mogning-kom. Fast din klinga ej fick blodas, blixtra uti härnadsbrand Bar du den dock lika trogbt för ditt dyra fosterland. Och ännu i fredens tider krigarns svärd sitt värde har, Det är krigarns skönsta ära, att han värdar fredens dar, Och du valde dig en maka, redde dig ett fridens Makan klagar, att du svikit trohetslöftet, som du gaf; Och det hem; der törr du trifdes, nu du utbytt mot : en graf, När vi förr i barndomsären vexelvis i fädrens tjällLekte, skämtade bort dagen ända in till sent på qväll, Eller sen i ungdomfyran byggde luftslott för vårt lif) Dä — hur fjerran stod ej döden i vär framtids perspektiv! Men vär drömtid bick till ända; lifvets allvar tog oss med Och vi började att hamra lyckan på det härda städ, Som vi kalle verkligheten — räcktes då ännu ibland, Men för bägge stod än döden fjerran uppå tidens strand. Huru länge han mig skonar, vet blott evighetens Gud, Men att dig han redan skördat, säger mig ett sorgebud. (från vapenlekens öfning kom du nyss frän fältet hem Fill föräldrar, barn och maka, för att sjukna ner Zz hos dem. Kraften tärdes, fast ej möda spardes att dig vederfå, Fruktlös möda! ... Feberelden brände lika het ändå, Nya medel skulle pröfvas, du drogs ut pä böljans stig, Hann ej målet, hann blott halfvägs — halfvägs döden mötte dig, Men om du ej hann det mälet, dit du riktade din få rd fver vattnens blåa vägor hann du dock en bättre verld. eh om du förgäfves sökte helsofrid och tidens strand; Salig frid din själ dock vunnit i — odödlighetens länd. I—g.