Aftonbladet – 6 augusti 1852, sida 2

hagade icke den gamle adelsmannens Å andra sidan passade slottsherrns ridderliga barnsligheter rätt väl den unge soldaten. De jagade tillsammans, åkte, redo, spelade biljard, disputerade i politiken, förifrade sig, grälade, och voro icke långt ifrån att älska hvarannan. — Min själ! tänkte markisen, för att vara bondson och hussar är den der pojken intet så dum. — Men, sade Bernard för sig sjelt, för att vara markis och af gamla regimens narrar, är den gamle hedersmannen icke otreflig. — Och morgon och afton skakade de hjertligt hvarandras händer. Hösten nalkades sitt slut; vintern lärde Bernard ännu lifligare att uppskatta värdet af ett hem och en familjkrets. Alltifrån hans ankomst till slottet hade mean trott sig af försigtighet böra aflägsna den fordna skaran at främmande gäster. Man lefde en famille: festerna hade upphört. Bernard, som vistats så många vintrar i. de kalla Stepperna, tänkte icke mera på att draga sig undan förtrollningen af detta behagliga hem. Han erkände att hog adeln fanns mycket godt, och att de vunno på att lära känna; han frågade sig hvad han skulle blifvit af, sorgsen och ensam I detta öde slott; han föreställde sig att han skulle. fela .mot vördnaden för sin fars. minne om han strängt gick till rätta med dessa varelser som förljufvat hans sista stunder, och emedan man icke bestridde hans rättigheter, skulle han åt tiden och hans värds egen hederskänsla öfverlemnia lösningen af denna besynnerliga gåta. Han öfverlemnade sig således utan motstånd åt den ström som bortförde honom, ham fattade icke förträffliga ursägter som rättfärdigade hans svaghet. Ett enda skäl öfvervägde alla andra; men detta enda bekände han: icke för sig: sjelf. Tiden förflöt för Helene fört och lätt; för Bernard lätt och fort. Det behöfdes icke myc