Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 2

henne. Det var mer än nog för att lifligt öfverraska en själ som hittills endast svärmat för luftbilder. Den underbara åsynen af den unge mannen, som alldeles icke liknade dem hon hittills sett och som rätt väl motsvarade det dunkla ideal hon bildat sig, denna sons ställniog som hon trodde arflös genom sin fars redlighet, hans sorgsna, allvarsamma blick, hans stolta, krigiska hållning, hans höga, ädla panna, allt hvad han utstått och lidit, alla denna dags besynnerliga händelser; hade på den unga flickan gjort ett djupt poetiskt intryck; men allt för långt ifrån, att ana hvad som föregick inom henne, för att frukta det, öfverlemnade Helene sig utan oro till de nya känslor som genomströmmade henne. Emellertid förstod hov att emedan Bernard lefde hade hon icke mer rättighet till att behålla dessa bref som den gamle Staroply anförtrot! benne på sin dödsbädd. Färdig att bortlemna dem, kände hon sitt hjerta beklämmas; hon återläste dem alla än en gång, Jade dem s8edan i ett omslag efter att hafva tagit ett tys afsked af dessa sina följeslagare i ensligheten. Då detta var gjordt, återvände den stackars flickan till fönstret, och betraktade ännu en stund de tindrande stjernor och Clain som slingrade sig fram likt ett silfverband upplyst af månans runda gyllne skifva, Ehuru det för flera timmar sedan var dager. vaknade dock Bernard i mörker; en enda li ten solstråle som framträngde, man visste icke hvarifrån, sönderdelade rummet i två delar med ett band af ljus, uti hvilket en skara a småflngor yrande fladdrade sammanblandade med en million atomer guldstoft i en eldfåra Efter att hafva hvilat ut några ögonblick ut Idetta tillstånd af fridfullhet och lugn, hvilke utgör hvarken vaka eller sömn, reste han sis hastigt upp, På en gång, vid verkligheten I dofva muller, som: började att höras och närm: