Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 2

samma eller föregående natt, med bloss framvandrande kräftmetare. Största delen aflösegendomen i husen räddades utom för hemmansbrukaren. Erik Jansson, som deremot mäste se nästan allt hvad han egde uppgå i lågor för sig och de sina. Säkerligen hade, utom de fem gårdarne, som nedbrunno, ännu andra fem i samma husrad varande, delat samma öde, om ej bergsmsn Jan Hansson vid eldsläcknin gen, då alla reddningsförsök å gärdarne på samma sida om den byn genomflytande elfven, syntes nästan fruktlösa, med berömvärdt nit och förmäga hejdat dess framfart, ehuru han dervid sjelf blef betydligt eldskadad i benen. Trots det lugnaste väder gjorde dock brist på duglig brandredskap innan elden fätt öfverhand släckningen omöjlig, då dessutom de närboende och tillstädesvarande till en början splittrade sin styrka i det hela för att rädda hvar och en sitt och de sinas lösa egendom i de tätt intill hvarandra liggande gärdarna. En lycka i olyckan vid den stora branden är dock den, att ingen menniska eller kreatur omkommit eller blifvit skadad till lifvet. Den lidna förlusten på platsen uppskattas till omkring 40 tusen 1dr rgs och är för hvar och en i sin mohn så mycket kännbarare, som de flesta af husen, ej en gäng hyttan med nybygd varmapparat och tillhörande bygnader, icke voro brandförsäkrade. Dä detta nedskrifves, — ännu tvenne dygn efter lågornas släckning — fortfar det att mångenstädes ryka frän de förbrända tomterna och glöda ur grushögarne. Såsom ett exempel på den skarpa hettan vid tillfället kan anföras, att en stötre pannmurseller bryggpanna af jern i en gård nästan helt och hället nedsmälte. I mannaminne känner ingen en dylik brand i byggden — ej ens frän aflägsnaste tider — och gifve Gud, att sent, om någonsin en dylik besöker vär egendom och vära hem.n