Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 2

ria, gled en tår i Helenes långa ögonhår, glänste som en daggdroppa, och nedföll på tapisseriarbetet som den unga flickan återtagit för att dölja sin rörelse. Ädle, unge man!, sade fru de Vaubert, i det hon förde näsduken till sina ögon, var detta lönen för er hjeltemodiga tapperhet? ,Ventre-saint-gris! rmin herres, sade markisen, ni måste vara förstörd afrheumatism. Så har äfven ärans krona sina törnen!, sade baronessan, vemodigt; så förvandlar sig ofta lagerqvisten till martyrpalmen. Stackars unge vän! hvad ni har lidity, tillade hon i det hon tryckte hans hand med lifligt deltagande. Min herre2, sade markisen, jag spår att ni blir förderfvad af gikt på er ålderdom., Hvad det måtte vara Jjuft, inföll fm de Vaubert, vatt efter så många utståndna mödör och lidanden, få hvila ut i skötet af en tillgifven familj, omgifven af vänner och deltagande hjertan! Lyckliga de landsflyktiga som vid återkomsten till fädernejorden icke finna sitt hus öde, sin härd kall och öfvergifven. En siberisk gikt! utbrast markisen, under det han frotterade sig på vaden; jag har en som för att endast härstamma från Tyskland icke är så dålig. Min herre, jag beklagar er. En siberisk gikt! pi är icke ännu qvitt från kosackerna. s Fru de Vauberts sista ord hade hastigt erinrat den unge mannen om sitt förhållande. Den stora pendylen af sköldpaddskal, inlagd med silfver, som hängde öfver kaminen, slog elfva. Flat öfver sin svaghet, steg Bernard upp, besluten att denna gång aflägsna sig, oviss om hvad han skulle tänka, men begriande midt i sin villrådighet, att här icke var hans plats; då markisen drog i en klocksträng, dörren öppnades och en betjent syntes försedd med en armstake med brinnande ljus.