Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 2

men som man icke alltid finner hos stora herrar; ingenting felades här hvarken i smak, prydlighet eller beqvämlighet. Bernard erfor ett barnsligt nöje i att betrakta och vidröra alla dessa tusen småsaker, hvars bruk han förgätit. Vi våga icke beskrifva den förtjusning som förorsakades honom af eau de Portugal och parfymerad tvål. Man måtte hafva tillbringat sex år bland Tartarerna för att fatta dylika barnsligheter. På ena sidan om spegeln, till hälften skymda af astrar, dahlior och provinsrosor, som täflade i japanska vaser, glänste jagtgevär, damacherade pistoler m. m.y, alla verkliga juveler för en krigare. På en kant af spiseln stod en pokal, konstigt arbetad, fylld med guldmynt, liksom qvarglömd der af en tillfällighet. Bernard stannade hvarken framför guldet, blommorna eller vapnen. Han hade fallit i hänryckning framför en förgylld bricka, full med cigarrer, som fru de Vaubert skickat efter i staden hos en gammal kännare: en uppmärksamhet som nu är ganska simpel och vanlig, men då kunde anses som mästerstycke af finhet och snille. Han tog en, tände den vid ljuset, insvepte sig i en nattrock af cachemir, drog på sig ett par turkiska morgonstöflor som stodo tillreds, sedan utsträckte han sig makligt i en bergere, och tänkte på sin far, sitt besynnerliga öde, den oförutsedda vändning sakerna tagit, och på hvad parti han borde taga. Utmattad af tröttbet, med brinnande hufvud och tyngda ögonlock, blef hans tankegång snart förvirrad och oredig. Uti detta tillstånd af domning, som man kan kalla förståndets skymning, tyckte han sig se cigarröken lifvas och bilda fantastiska grupper. Det var ibland hans gamle far och mor som uppstego till himlen på ett moln; ibland kejsaren, stående på en klippa med korslagda armar, ibland markisen och baro,