Aftonbladet – 3 augusti 1852, sida 2

ans knän; men stra derpå återkom fröker le Ia Seigliere till hom och såde? 7 Min herre; er fi död. har lemnat mig eliga pligter att ugylla emot er. Jag val värvärande vid hä dödsbädd; jäg emottog hans sista farväl; jaglislöt hans ögon. Dei r ett heligt anförtre gods, som måste lemvas från mitt bjertall edert. Kom, Kanske skall det blifva er 1t att höra talas öm den käre aflidne, i dessalleer som han älskade och som äro fulla aans minne. T det hon så tde hade Håelene tagit Bertiards artii och de honom, med sig som ett barn... Då. de assnat sig kastade markisen sig isen fått och ändtligen befriad från allt-tvång, gabn fritt lopp åt den vres de och den Otåligsom qväfde honom sedai mer än en tin. Det fanns hos honom, två .fiendtligsänslor som . bekämpade hvarannan..med-höhet:. egennyttan och högmodet: Egeninyttsvar bestämdt den mäktiaste; men den ke icke triumfera utan att et öfvervunna höodet grymtade lik. vildsvinet: då det fås i snaran. I Bernardsg närvaro hade egettan segrat; så fort Bernard gått, återtoget retade, högmodet sitt välde. Ännu en: scen 2etta och revolt uppstod, som blef det mesrtjusande man kunde se i denna genre: rföreställe sig ett lössläppt föls fröjd, som kar öfver häckar och äng sel och springer gräsmattan. Det var icke utan möda, som de Vaubert: förmådde återhålla och fast honom samt visa honom sin rätta ställning Nog, markisde hon, efter att länge med medlidsamfe: hafva afhört honom, upphör med d barnshgheter. Fåfängt skall ni kämpa t, ni kan icke förändra hvad somskettlvadjsom är gjordt är gjordt. Förgäfvätta vi oss deremot.v