Aftonbladet – 2 augusti 1852, sida 3

formade fot. En bukett af vilda blommor prydde bennes bröst. Efter att vårdslöst hafva kastat sin halmhatt på en stol, bortlagt sin parasoll af grått taft och några vilda rosor som hon plockat på kullarna, skyndade bon med lätta steg först till sin far, som hon icke förut sett på morgonen, sedan till fru de Vaubert, som omfamnade henne med förtjusning. Det var först efter några minuter som Helene blef varse närvaron af en främling. Vare sig af förvirring, nyfikenhet eller förvåning, hade Bernard stancat vid dörren, vid äsynen af denna sköna uppenbarelse; han stod der orörlig, försjunken i tyst beundran, och frågade sig huru gazellen kunde komma öfverens med räfven, dufvan med höken. Blicken är snabb som blixten; tanken ör än snabbare. Inom en sekund hade fru de Vaubert sett allt, begripit allt: hennes panna klarnade, hennes öga Jjusnade. Du känner icke igen denne herre? frågade markisen sin dotter. Sedan hon betraktat Bernard meå förvinsd blick, svarade Håelene endast med en skakning på sitt blonda hufvud. Det är likväl en sf dina vänner, tillade den gamle adelsmannen. å en gestat sin far, gick Helene till hälften förvirrad, till bälften leende, närmöre Bernard. Då denne man som aldrig sett få mycken skörhet och behag, och hvars ungdem, som han sjelf sade, förflutit på slagfältet och hos barbarerne, säg detta älskliga bara komma till sig, med oskulden på sin panna, och -småleendet på sina läppar, kände han, som tusen gånger skådat döden utan att blekna sitt hjerta blifva vekare och sin panna betäckas af kallsvett. ,Min fröken, sade han med förändrad röst, ni ser mig för första gången. Emellertid. om ni kännt en olycklig, som kallade sig