Aftonbladet – 29 juli 1852, sida 2

Stamply emottog honom vid gallerporten, och lemnade honom i stället för portnycklarna på en silfverbricka, ett gåfvobref, uppsatt i rörande termer, och hvaruti gifvaren, med en känsla af utsökt grannlagenhet, förödmjukade sig för emottagaren. hn Herr markis, ni är hemma hos er, sade an. Talet var kort; markisen fann det förträftligt. Han stoppade gåfvobrefvet i fickan, omfamnade Stamply, tog hans arm, och åtföljd af sin dotter som gick emellan fru de Vaubert och Raoul, inträdde han i sitt slott, lika ung till sinnes som då han lemnade det, och utan mera omständigheter än om han kom in från en promenad. Och nu, för att återkomma till fru de Vauberts exempel, om Napoleon Bonaparte hade inskränkt sin storhet till blott och bar borgerlig redlighet och sedan han på spetsen af sin värja upptagit Frankrikes krona, samtyckt att endast vara familjen Bourbons affärsman och då i stället för att sätta den på eget hufvnd, satte den på den helige Ludvigs afkomling, är det troligt att ännu ett kapitel skulle finnas tilliden kungliga otacksamhetens stora bok. Vi vilja icke härmed hvarken skymfa monarken eller någon enskildt, vi bålla oss endast till detta otacksamma slägte som kallas menniskoslägtet. Utan att söka exemplen så högt upp, skola vi hålla oss vid Clains stränder. ANDRA BOKEN. IV. Till en början gick allt bra, och de första månaderna realiserade rikligen de drömmar om lycka som fru de Vaubert förespeglat Stamply. Vi kunna äfven försäkra att verkligheten vida öfversteg gubbens förhoppningar. Den 25 Augusti, konungens födelsedag,