Aftonbladet – 28 juli 1852, sida 3

böjliga naturer, en hård, oöfvervinnerlig punkt, som ingen makt. förmår bryta: det är stållänken i guldkedjan. Stamply var snål på sitt sätt, han älskade sin rikedom. Han älskade den för dess egen skull, liksom vissa varelser älska makten. Alla hans inkomster nedlades i jordegendom, och på detta sätt hade han genom beständiga inköp lyckats hopsamla och återförena alla La BSeigligres egor. Han hade till och med helt nyligen lagt dertill 2 eller 3 farmer som varit afskiljda från egendomen ett helt sekel. ! Att icke hafva gjort alla dessa uppoffringar för annat än att göra herr markisen en artighet, det skulle visserligen varit rätt vackert; men Stamply gjorde, som han sagt, icke anspråk på att gifva sina samtida något lysande exempel af sjelfförsakelse och uppoffring. Han tyckte att fru de Vaubert tog saken allt för lätt, och: att den åtminstone förtjenar nogate öfvervägas, innan något beslut fattades. Han gick hem till sig med full föresats att försaka en vänskap som skulle köpas så dyrt, Undergifvenheten blef honom lätt nog i början. Den sårade tillgifvenheten, den förolämpade egenkärleken, fruktan att håfva blifvit narrad, återlifvade hos honom en återstod af kraft och stolthet. Alla hans gamla satser om oberoende och jemnlikhet återtogo för ett ögonblick väldet; men denna sorts öfverretning utslocknade snart som en eldgnista. Han hade genom fru de Vaubert vant sig vid förroliga samtal och uppriktiga utgjutelser. Hastigt återförsatt i, sin. enslighet dröjde icke hans hjerta att angripas af djup saknad. Han förlorade på några dagar denna inre frid, och detta ljufva lugn som han hemtat i sina nya förbindelser. Beröfvad sitt enda stöd, började iter hans samvete vackla. Fåfängan gjorde ifven sitt till för att plåga hans: arma . själ. lans förvisning från fru de Vaubert var icke