Aftonbladet – 24 juli 1852, sida 2

varsamt på att förena sig med de kejserligt sinnade och söka någon förmånlig förbindelse för sin son, då man hastigt fick höra, att den kejserliga örnen, dödligt sårad -på Rysslands fält, endast med krossad klo höll krigets blixtrar. Baronessan ansåg klokast att vänta, hon, ville, innan hon tog något beslut, afvakta åt hvilket hålr den åska skulle slå ned, som från alla kanter dånade. Det var vid denna tid som Stamply fick underrättelsen om sin sons död. Fru de Vaubert fick höra det, och ansåg det medlidsamt såsom en himmelens rättvisa, samt tänkte icke vidare derpå. Hon hatade Stamply för sin egen och markisens räkviog. Hon talade med förakt om honom, och hennes öfverdrifna berättelser om markisen de Ja Seiglidres och hans dotters ställning bidrogo icke litet att föröka det allmänna hatet och förbannelsen öfver den stackars förpaktaren, Sådana voro förhållandena, då er dag allt tycktes vilja taga en annan vändning. Försjusken i djup tankfullhet satt fru de Vaubert vid ett öppet fönster. Det var icke sommaraftonens skönhet som så fängslade henne. Hon betraktade med en känsla af afund och sorgsenhet slottet la Seiglicre, som solens sista strålar förgyllde, och som glänste ihela sin prakt, med sina festoner, sina arabesker, sina kapitäler och torn, under det den skuggiga parken vid dess fot genomsuösades af aft. tonvinden. . Hon såg på samma gång de rika former som omgåfvo slottet, och i sin själs bitterhet suckade hön öfver att detta slott, dessa parker, dessa fält, voro en simpel bondes tiihörighet. Raoul öfverraskade henne under dessa betraktelser. Jlan satte sig ned bredvid modren, och förblef lika tyst som hon, sysselsatt att beskåda det sköna Jandskap som utbredde sig framför dem. Den unge mannen fortärdes af ett dystert svårmod. Utan smak för studier, som ensamt kunnat försköns