Aftonbladet – 24 juli 1852, sida 2

hans fattigdom, bortnötte han sin kraft med fåfäng saknad, med fruktlösa önskningar. Denna afton hade han under sin ensliga vandring mött en glädtig trupp af unga ädlingar, som återvände till staden, i fall jJagtståt, vid fanfarers ljud eskorterade af sina koppel hundar och sina tjenare. Ian hade hvarken hundar eller tjenare eller racehästar, och ätervände hem mera nedslagen och modfälld än vanligt... Han lutade red sitt hutvud i sina händer och fru de Vaubert såg tvenne tårar rulla utför hans afmagrade kinder. Min son! roin: Råoul! ropade hon och drog honom till sitt bröst. Ack! min mör! side den unge mannen, bittert, hvarför har du bedrögit mig? hvarför vaggade du mig ifalska förhoppningar? hvarför närde du hos mig öfverspända drömmar? hvarför visade du mig i fattigdomens sköte de förtrollade stränder som jag aldrig skulle uppnå? Hvarför uppfostrade du mig icke i förnöjsamhet och tilamod? Ilvearför har du icke försökt att dämpa min ärelystnad? Hvarför lärde du mig icke tidigt den undergifvenhet och ödmjukhet som höfdes vårt öde? Detta hade varit dig lätt! Fru de Vaubert sänkte sitt hufvud och svarade icke på dessa välförtjenta förebråelser, då ett ångestrop utanför ådrog sig hennes uppmärksamhet. IHon steg upp, gick ut på balkongen och igenkände vid bron, som gär öfver Olain, Stamply, förföljd af ett band pojkar som kastade stenar på honom. Den gamle mannen, utan att söka undvika fiendtlighetetna, skyndade dock bort så fort bans ilder och grofva skor det tillät. Fru de Vaubert följde honom länge med ögonen, deref. er. återföll hon i sina grubblerier. På en gång reste hon sig leende och triumferade, Hvad hade händt? Mindre än intet, en tanka