Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 2

De voro gamla vänner. Baronessan ville att mårkisen och hans dotter skulle göra henne sällskap, tillbjöd -dem att på slottet Vaubert lefva tillsammans som de gjort i det främmande landet, och lät undfalla sig vinkar om en framtida förening emella Raoul och Helene. Markisena dolde ejxått denna förening utgjorde hans käraste önskan; ofta hade han i hemlighet närt denna förhoppning. Han tog baronessans förslag adnotamj och från denna stund voro de begge barnen förlofvade. Hvad tillbudet att återvända till: Frankrike och bosätta sig på slottet Vaubert angick, låt markisen ganska tydligt förstå att han ansåg detta tillbud som oantagligt, huru mycket det än kostade på honom att skiljas från sina vänner i olyckan. . På 20 år hade hans ideer icke tagit ett enda steg framåt. Han kunde icke förlåta hr de Vaubert att hafva invecklat sig i borgerliga spekulationer, han var icke den man som villedela fördelarna af en på defta sätt återköpt förmögenhet. Slutligen ville han icke för allt i verlden på så nära håll se en usurpator på Frankrikes gamla thron, och slottet de Ia Seigligre bebodt af en af sina förpaktare. I hans ögon voro Bonaparte och Stamply endast tvenne våldsverkare, som han ställde i samma klass; han kallade den ene Bourbonnernas Stamply, :den andre La Seiglitres Napoleon. Han var rolig att höra i detta ämne; en älskvärd själ förötrigt, som man icke kunde afhålla sig från att älska. Full af förhoppning om en framtid, som skulle återinsätta monark n och haus trogna i sina rättigheter och privslegier, envisades han att icke vilja sätta foten i Frankrike förr än man bortjagat hvarje Stamply, af hvad slag som helst, den ene med käppen, den andre med kanoner, ; Fru deVau rs Iterkomst blet en roman af kullkastade: tf. rboppningar, af: bittra mot